Författare: Nina Wormbs

Historian of science, technology and environment, Professor at KTH Royal Institute of Technology, Stockholm, Sweden

Framtidsfokus om Science for Welfare and Warfare

Som jag har nämnt tidigare har boken Science for Welfare and Warfare nu nått bokhandelsdiskarna. Med anledning därav bjuder Institutet för Framtidsstudier och Avdelningen för teknik- och vetenskapshistoria in till ett Framtidsfokus med boken som utgångspunkt. Det äger rum den 11 januari på Kulturhuset. Jag ska tala om mitt och Sverker Sörlins bidrag under titel Renar, raketer och rymd. Program finns här.

Ruta och Skärm

I morgon är det recensionsdag för boken Framtiden är nu: Kultursverige 2040, Tobias Nielsén och Sven Nilsson (red.), Volante. Det är en diger samling ganska korta texter om, ja, rätt mycket faktiskt. Rubrikerna i innehållsförteckningen rör allt från geografi och stadsplanering över musik och orkestrar till upphovsrätt och Finland(!). Detta är inte en CC-licensierad text som Efter The Pirate Bay utan en vanlig bok. Fast helt vanlig är den inte (vad är förresten vanligt). Förlaget publicerar denna vecka ett kapitel om dagen på webben. Och i dag har turen kommit till Ruta och Skärm, som jag har skrivit.

* * *

Detta började för övrigt som första inlägget från min iPad. Jag är ju egentligen en late adopter – eller ska man kanske säga ad-app-ter i just det här fallet, jag säger så ofta fel. Men jag måste erkänna att jag är ganska förtjust i min nya leksak som jag inhandlade i Mountain View (minsann) för ett par månader sedan. Att göra blogginlägg med den lyckas mig dock inte. Detta fick avslutas på en vanlig. Jag har än att lära. (Eller kan det vara iPaden…)

Science for Welfare and Warfare

Science for Welfare and WarfareIgår lanserades en ny bok på Avd. för teknik- och vetenskapshistoria med bidrag från forskare både på avdelningen och från andra miljöer. Idén väcktes för nu ganska länge sedan och de ingående bidragen har genomgått flera omskrivningar, som så ofta in om akademin. Den heter Science for Welfare and Warfare och bygger i korthet på insikten att mycket kallakrigsteknik användes i dubbla syften. I dag talar man ibland om dual use, och det är således inget nytt, även om det såg annorlunda ut då och framför allt inte behövde motiveras på det sättet.

Jag deltar med artikel skriven tillsammans med Sverker Sörlin med rubriken Rockets and Reindeer: A Space Development Pair in a Northern Welfare Hinterland.

Andra deltagare är Per Högselius, Thomas Kaiserfeld, Maja Fjaestad och Gustav Holmberg.

Läs mer på förlagets hemsida.

Min recension skapar reaktioner

Oj oj oj! Nog visste jag att klimatfrågan var het, men att en recension av en bok Under strecket i går skulle skapa sånt rabalder kunde jag faktiskt inte föreställa mig. I skrivande stund är antalet kommentarer över 400 stycken, även om det flesta inte längre verkar beröra själva artikeln, rekommendationer på Facebook närmar sig 320, tweets 30 och därtill ett tiotal bloggar. Det är en hel del uppmuntrande tillrop men det finns också inlägg som är ganska obehagliga i tonen och som anklagar mig personligen för både det ena och det andra. Jag har inte läst alla kommentarer, men vad man framför allt tycks ha hängt upp sig på är att jag inleder med ett stycke om CRU-hack och IPCC. Det innehåller, menar kritikerna av mig och artikeln, sakfel. Även Oreskes och Conways bok innehåller sakfel anser någon.

Ironiskt nog illustrerar kritiken av min artikel och boken precis den poäng som författarna vill göra. Genom att så tvivel försöker man underminera hela företaget. Om jag kan beslås med att ha fel på ett ställe är inget jag säger sant. Det gäller även bokens övergripande tes; kan man visa att Oreskes och Conway har fel på ett ställe har lobbyverksamheten inte ägt rum. Tydligare kan det egentligen inte sägas och från ett intellektuellt perspektiv är det förstås intressant. (Jag tror för övrigt inte att artikeln innehåller några sakfel – jag är en ganska noggrann person – och det är uppenbart att flera av kommentatorerna faktiskt inte har läst särskilt noga (!), men det är inte poängen.)

Mer besvärande är polariseringen av debatten som kommentarerna reflekterar. Du är antingen med oss eller mot oss säger många av inläggen. Diskussion är överflödigt. Saken klar. Det verkar gälla den ena sidan i något större utsträckning än den andra, men jag är inte säker och det krävs en systematisk studie för att kunna säga det. Det vore intressant. Lika intressant är att se vilka som väljer att vara anonyma. Bakom anonymitetens mask fälls hårda yttranden utan tillstymmelse till kritiskt värderande och prövande. Alla svar är givna.

I min mailbox är ingen anonym och kanske bidrar det till balansen mellan inläggen där. De flesta mail och sms jag har fått har varit uppmuntrande och intresserade. Någon har undrat varför jag utelämnat ett visst förhållande, någon annan vill veta hur jag ställer mig i en viss fråga. Ett mail stack ut. Det var skickat av en forskare på en av landets högskolor. Vederbörande hade läst artikeln ”på diagonalen” vid frukostbordet och visste sedan hur jag tänkte. Vips hade han stoppat in mig i ett fack. Han ansåg att jag var beklämmande och politiskt korrekt, efter att ha läst artikeln på diagonalen vid frukostbordet.

Det är nedslående, inte framför allt på ett personligt plan – även om det kan vara svårt att inte beröras – utan på ett mer generellt plan. En forskare, som borde hålla det prövande högt, anser sig inte ens behöva läsa det jag har skrivit ordentligt innan han kan döma ut det och sortera in det. Varför? Kanske känner han till min forskning om medier, teknikpolitik och infrastruktur sedan tidigare och tycker att den är kass. Jag vet inte. Men skulle jag tillåta mig att gissa så tror jag att det är att jag tar en bok av vetenskapshistorikern Naomi Oreskes på allvar som gör att jag genast blir märkt. Oreskes har varit persona non grata i vissa kretsar sedan hon visade att det råder konsensus inom vetenskapssamhället om antropogen klimatpåverkan. Men jag vet förstås inte, och kanske ska jag inte spekulera. I alla händelser är inställningen att man inte behöver läsa ordentligt onekligen oroväckande för debatten.

Nästa vecka sitter jag i en panel om sociala medier och vetenskapen på de svenska teknik- och vetenskapshistoriska dagarna, ett arrangemang av Nationalkommittén för teknik- och vetenskapshistoria. Det känns som om min nyvunna direkta erfarenhet kan utgöra ett gott exempel i vad som säkert blir ett prövande och förutsättningslöst samtal där deltagarna lyssnar på varandra.

Bildning i Göteborgs-Posten

Jag har länge intresserat mig för bildningsbegreppet. För någon som försöker ägna sig åt humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning och undervisning på ett tekniskt universitet hamnar man inte sällan i diskussioner om bildning, vad det är och vad det kan vara bra till. Ibland talas det också om teknisk bildning, som en sorts prefix-bildning för de kunskapsområden som närmare berör verksamheten på KTH. På sätt och vis har begreppet sina förtjänster, det är lite intuitivt och kan enkelt  associeras till ambitionen att överbrygga de två kulturerna. Men även om jag ibland själv har använt det så tror jag egentligen inte att det är särskilt bra. Faktum är att jag tror att det i  många stycken kan vara kontraproduktivt eftersom det just målar upp en sorts specialbildning när bildning egentligen är raka motsatsen, det breda och vittomfamnande.

För snart ett år sedan kom boken På spaning efter teknisk bildning (Liber förlag, 255 s.), redigerad av Åke Ingerman, Karin Wagner och Ann-Sofie Axelsson. Den övergripande ambitionen var att diskutera teknisk bildning som begrepp, att utröna var den finns och hur den kan främjas. Jag började läsa bidragen med stort intresse, men blev på det hela taget besviken. Boken gjorde inte vad jag hade förväntat mig, vilket kanske berodde på att de flesta bidragsgivarna, om inte alla, hade andra intressen och ambitioner än jag.

Bland de författare vars bidrag jag uppskattade fanns Henrik Björck och Ann-Sofie Axelsson som också diskuterade och prövade begreppet teknisk bildning som få andra bidrag i boken. En som också gjorde det var Åke Ingerman i ett av de inledande avsnitten. Ingerman föreslog också en ny förståelse av teknisk bildning, inte som en färdighet som man kan ha som individ, utan en egenskap hos ett kollektiv. Det flyttar ansvar för teknisk bildning på ett utmanande sätt. Det är inte längre vars och ens uppgift att lära sig, utan detta ligger utanför, även hos andra, i samspel. För att detta ska fungera krävs kunskaper, engagemang och handlingar enligt Ingerman. Här fanns förstås en spänning mellan det kollektiva och det individuella, som även Ingerman tog upp i sitt bidrag. Men det fanns även en annan spänning som ibland syntes i exemplen, men inte artikulerades i diskussionen av begreppet, och det var relationen mellan teknik och den övriga världen.

Och det var här jag började fundera på det fruktbara i att försöka urskilja en särskild sorts bildning och sedermera kom fram till att det egentligen var kontraproduktivt. Genom att tala om teknisk bildning förstärker vi föreställningen om att teknik och vetenskap är något särskilt, och inte, som de senaste decenniernas teknik- och vetenskapsstudier försökt visa, en mänsklig verksamhet bland andra.

Jag får väl erkänna att jag också blev en aning provocerad av det sätt som historia avhandlades i boken. Trots att Björck, idéhistoriker med en rad studier av ingenjörsyrkets och de tekniska högskoleutbildningarnas historia bakom sig, medverkade med två bidrag som placerades först och sist så fick hans diskussioner en märkligt undanskymd plats. Det gav ett intryck av att historisk kunskap mer sågs som fernissa än något som kan ge fördjupad förståelse av de problem som togs upp i boken, något som också illustrerades av Ingermans hänvisning till två översiktsverk i teknikhistoria där man kunde få sig ”en dos”, som om det gällde ett läkemedel med tidsbegränsad verkan.

Jag skrev en diskussion som var tänkt för Under strecket men de tog inte in den. Istället skrev jag om den som en artikel om bildning som publicerades i Göteborgs-Postens kulturdel för snart två veckor sedan. Den var en av tre artiklar som behandlade bildning och finns att läsa här. GP Wormbs 11 juli

Bilder, bilder, bilder

Hemkommen från Internationella polarårets vetenskapliga konferens i Oslo är jag full av intryck. En sak som dröjer sig kvar är förstås alla olika forskningsresultat från så många håll och discipliner som visar vad som händer med polartrakterna och därmed med hela klotet. Staplat på varandra utan mediering annat än en forskare som drar slutsatser som forskare gör blir effekten en annan än när man läser i tidningen eller hör på radio, och en ny och djupare oro infinner sig.

En delvis motsatt känsla av förtröstan och hopp ingav själva sammansättningen av deltagarna. Konferensen var mycket heterogen och gav rum åt både ursprungsbefolkningar och forskare, oceanografer och jurister, från långt fler hörn av världen än de som har direkta intressen i Arktis eller Antarktis.

Ytterligare en sak som slog mig var den stora tillgången på bilder. Och kartor. På ett emotionellt plan, för att fortsätta på det spåret, var en del av dessa representationer  otroligt vackra. Jag satt med på en rad sessioner som behandlade hur satellitdata kan tolkas och förutom som källmaterial och resultat i varje presentation så fanns det även en rad stora affischer uppklistrade i korridoren utanför som ESA, NASA och andra rymdstyrelser tagit fram som en del av IPY. Där fanns bilder på hela polerna eller på delar, på glaciärer som flyttar på sig och havsis som bryts upp, på pannkaksis (en särskild sorts havsis) och isbryggor som går sönder.

Många av dessa bilder var just kartor som visade på förändringar av land eller helt enkelt pekade ut ett område eller en plats. Även om de flesta kanske visste var Makarovbassängen ligger i Arktiska havet, eller var Nimrodglaciären ligger i Antarktis så slapp vi som inte visste sväva i ovisshet särskilt länge. Placeringen av studieobjektet var central och redovisades för publiken omgående. På sätt och vis kan man tycka att det är självklart på en konferens som berör två specifika delar av världen och med ämnen som geografi, meteorologi och oceanografi representerade. IPY kräver plats, specifik plats. Men för mig blev det så otroligt tydligt hur ofta platsen faktiskt kan försvinna och bara tas för given.

Jag har länge åkt på konferenser med teknikhistoriker och inte sällan är jag på möten i USA med det största internationella sällskapet för teknikhistoria, Society for the History of Technolgy, eller SHOT. Vid dessa tillfällen lyser kartorna med sin frånvaro. Det är lite märkligt att en disciplin som berömmer sig så om kontexten ändå kan hoppa över platsen i så stor utsträckning. Men det gäller faktiskt inte alla sessioner. De som reser över Atlanten inser att de inte kan ta för givet att publiken kan sitt Europa. De vet att telesystemet är lite annorlunda på andra sidan gränsen och talar därför om var studien är utförd och vad som är av vikt på denna plats för just den analys som ska komma.

Så avsaknaden av kartor handlar inte bara om att kontexten inte tydliggörs. Alltför ofta tror jag att det handlar om att man förutsätter vissa kunskaper hos dem som lyssnar. För den förväntade publiken är viktig för vad man väljer att säga och inte. Och förväntningarna hos presentatören avslöjar obönhörligt dennes föreställningar om vilka samtal som är möjliga. Och kanske också önskvärda.

Nästa vecka ska jag åka på konferens till Sofia i Bulgarien. Där träffas nära 200 teknikhistoriker i nätverket Tensions of Europe för att diskutera de senaste årens resultat, bland annat av forskningsprojekten inom ramen för Inventing Europe, ett Euro-core finansierat av ESF. Jag förväntar mig många kartor.

Vem bryr sig om krill?

Vet du varför mängden krill i Antarktis minskar med ökad havstemperatur? Det vet inte världens främsta forskare i biologisk oceanografi heller, men det har att göra med att phytoplankton, som krillen lever av, finns i högre koncentrationer strax under istäcket där krillen lätt kan få tag på dem. När isen försvinner upplöses koncentrationen av phytoplankton och krillen har svårare att få mat och minskar i antal.

Men vem bryr sig om krill, frågade sig professorn i biologisk oceanografi Katherine Richardson retoriskt i sin utmärkta plenarföreläsning i går på IPY-konferensen i Oslo. Få tycker att krill och phytoplankton är särskilt intressanta arter. Fokus i klimatdebatten är på isbjörnar. Och i Antarktis är det framför allt valar och pingviner som vi lärt oss att älska och se som en del av vår värld. Men, både pingvinen och valen måste äta. Även de små, små djuren är viktiga. Och storleken på de små, små djuren är också viktig eftersom de passar in på olika vis i näringsväven. (När jag var barn talade man om näringskedjan, och bytet av metafor visar hur man i dag ser en större komplexitet.)

Liksom i en bisats, och utan att distrahera sig från huvudämnet för sin presentation, lyckades hon anknyta till det problematiska i hur vår oro för förändring i polarområdena har kanaliserats till vissa symboler, i det här fallet ett antal djur. Samtidigt som WWFs lansering av isbjörnen som symbol för klimatförändring verkar ordnande på ett mediesamhälle som behöver enkla historier och starka bilder, blir en konsekvens också att mycket mer omfattande och komplexa processer inte alls får utrymme.

På samma sätt fick hon oss, som inte har någon större kunskap om bakterier i världshaven, att inse att exploateringen av gas och olja i Arktis inte bara kommer att innebära förändrade maktförhållanden och förnyade strider. En olycka som den i Mexikanska golfen nyligen får oerhörda konsekvenser i Arktis där bakterierna arbetar så mycket långsammare än de gör i varma vatten.

Men hennes huvudbudskap rörde haven och deras förändringar. Richardson talade om tipping points, framför allt de som identifierats för polarområdena. (Publicerades som featureartikel i Nature i höstas med Rockström som första författare.) Hon talade om hur haven fångar upp en stor mängd av den koldioxid som vi släpper ut och att vi inte kan räkna med att det upptaget kan fortsätta linjärt. Men kanske ännu viktigare med detta upptag var att det påverkar pH-nivån i haven vilket radikalt förändrar livsvillkoren för en rad organismer. Dessa förändrade livsvillkor i surare hav påverkar också förmågan hos havet att ta upp ytterligare kol i form av sedimenterade djurrester.

Det var ett fantastiskt bra föredrag eftersom Richardson inte bara hade lagt det på rätt nivå och talade om intressanta, viktiga och engagerande saker utan för att hon förenade passion och humor med precision och professionalism. Jag är väldigt imponerad.

Det digitala imperativet

Jag är med i ytterligare en antologi i Kungl. bibliotekets serie Mediehistoriskt arkiv, men just serietillhörigheten är väl det enda som förenar Citizen Schein och Efter Pirate Bay. Den förra blev en coffee-table bok, en flerförfattad biografi över en bortgången intellektuell, en svunnen tid. Den senare är tänkt att bli en debattbok om nuet och framtiden, om normkrockar och djupare förändringar i vår kultur och ett försök att lösa några av de låsningar som vi tycks ha hamnat i. De deltagande skribenterna är med tre undantag nya; jag själv, Lars Ilshammar och Pelle Snickars deltar även i denna. Pelle är redaktör tillsammans med Jonas Andersson. Det är en brokig samling författare även denna gång, men med helt annan bakgrund. Och mycket yngre! Jag är plötsligt i den äldsta kvartilen… Det känns ganska bra som omväxling.

Mitt bidrag föregicks dock denna gång av större födslovåndor än förra där jag visste vad jag ville göra. Denna gång hade jag mer en känsla och ett behov av att sätta ner foten och ägna mig åt lite intellektuell renhållning, även om det låter pretentiöst. Egentligen bottnade det i min ständiga fascination över vad vi tror om tekniken. För vad vi tror om tekniken bestämmer i väldigt hög grad vad vi gör med den. Jag är en stor tillskyndare till teorin om performativitet nämligen. Förutsägelser om teknisk förändring och påverkan är självförstärkande och minskar handlingsutrymmet. I alla fall om det kritiska ifrågasättandet samtidigt saknas, och det gör det alltför ofta.

Min poäng (manus finns här för nedladdning) är att politiker och andra som genom teknisk förändring vill uppnå vissa mål ska deklarera dessa mål coh inte gömma sig bakom de medel som ska användas för att komma dit. Det är en ganska banal poäng, men alltför ofta har jag sett hur tekniska möjligheter blir argument för förändring. Det är bakvänt.

Värst är detta när tekniken inte ens längre utgör möjligheter utan bara blir symbol och metaforik. Begreppet digital är där nu. Det är numera bara ett prefix som betyder modern, något man sätter före allt man vill ska förändras, något man måste deklarera att man tillhör om man inte vill associeras med motsatsen, nämligen det omoderna. I antologin används det exempelvis i sammansättningen ”digital kulturpolitik”. Vad betyder det? Och senast i går såg jag att EU-kommissionen nu beslutat om en ny ”Digital Agenda” för Europa. (Jag har tidigare skrivit om mitt och några vänners försöka att delta i den processen med en egen agenda.) Häromdagen såg jag frågan ”Hur ska vi få med alla på det digitala tåget?”.

Då och då säger prefixet faktiskt något, men alltsom oftast är det bara ett sätt att slippa definiera vad man verkligen menar. Även i den ”digitala världen” måste vi nämligen göra val. Och de är inte lättare än tidigare, det visar med all önskvärd tydlighet spelet kring The Pirate Bay.

Fackidiot eller dilettant?

Pro et Contra är ett debattforum som funnits på KTH en tid och där tanken är att lyfta fram aktuella frågor till publik debatt. Nästa seminarium äger rum 15-17 den 28 april och jag moderator. Idén fick jag i höstas när jag läste boken På spaning efter teknisk bildning som var en antologi med forskare från Göteborg, bland annat Henrik Björck och Ann-Sofie Axelsson som också deltar i seminariets panel. Ytterligare deltagare är Sören Östlund och Jan Gulliksen, båda från KTH. Ämnet är ingenjörsutbildningens bredd och djup, vilket är en ständig fråga för en konverterad humanist (?) på en teknisk högskola. Läs gärna mer på hemsidan. Du är hjärtligt välkommen på seminariet.