Arkiv

Archive for the ‘vetenskap’ Category

IPCC, medier och vetenskapens trovärdighet

28 februari 2010 3 kommentarer

IPCC har figurerat mycket i medierna den senaste veckan, i alla fall i SR/P1, som är en av mina främsta nyhets- och mediekällor (något som jag tydligen har gemensamt med en växande skara av befolkningen). Vetenskapsradion, och Ekot, har rapporterat om de felaktigheter som förekommit i IPCCs rapporter. Ett problem har varit hur man ska kunna införa ändringar om man just upptäcker fel av olika typer, det kan röra sig om fel som uppstår i när ett vetenskapligt resultat ska populariseras, om felberäkningar eller om spekulationer som tagits som fakta. I Vetenskapsradion Klotet i onsdags gjorde man en mycket pedagogisk genomgång som jag rekommenderar till lyssning. Ulrika Björksténs påpekande att en handfull fel ska ses i relation till de 10 000-tals referenser som finns i rapporten sätter saker i perspektiv.

Även i Godmorgon, världen! fick frågan utrymme i morse under rubriken Klimatdebattens dramaturgi. Sverker Sörlin intervjuades och visade på den spänning som blir mellan vad som sker inomvetenskapligt och vad som ser ut att pågå inomvetenskapligt när det silas genom medialogiken. Att det har blivit fel i en eller flera av IPCCs rapporter betyder inte att det inom vetenskapssamhället inte längre råder konsensus om att den globala uppvärmningen är ett resultat av mänsklig aktivitet. Inte heller climategate (eller CRU-hack som det också kallas) ger anledning att ompröva det.

Sverker är projektledare för ett forskningsprojekt som jag ingår i (och som snart har en hemsida här) där frågor om relationen mellan policy, media och klimatmodeller står i centrum. Paul Edwards har ju påpekat att modellerna är vår nyckel till en bredare kunskap om klimatet och med det blir också modellerna centrala för vilken klimatpolitik som ska bedrivas, vilka åtgärder som ska vidtas i ljuset av vad modellerna ger oss för scenarier över framtiden. Därför är det intressant att studera hur dessa modeller ”färdas” mellan olika arenor, tolkas och får olika betydelse. I projektet, som heter ”Modeller, medier och klimatförändring i Arktis: Modeller för global uppvärmning och ekosystem i möte med politik för hållbar utveckling”, är just Arktis i fokus. Men flera av de övergripande frågeställningarna gäller för modellering i stort. Och den senaste tidens diskussioner i media är vad man kan kalla ett case in point.

Delvis har denna problematik exploderat de senaste åren genom att klimatfrågan fått så stor politisk och därmed medial betydelse. Men frågan om hur vetenskapssamhället ska hantera oenighet är inte ny. Tvärt om. Den är inte heller ny inom klimatforskningen. I ett intressant utbyte som jag nyligen läste i tidskriften Climatic Change diskuterade Simon Shackley och nämnde Edwards i mitten av 1990-talet två olika sätt att se på modellerna som antingen instrumentella eller symboliska. Men inte minst gällde utbytet medias roll för hur vetenskapen uppfattas. Trovärdighet inom vetenskapen skapas på olika och starkt systematiserade sätt. Trovärdigheten utanför är en annan sak. Ett problem med medieringen av vetenskapen är till exempel den dramaturgi som hela tiden kräver två motståndare för att en berättelse ska bli till. Det gör att klimatskeptiker får oproportioneligt stort utrymme i relation till deras roll i vetenskapssamhället.

Inom vetenskapssamhället pågår också intressanta anpassningar både till hur skeptikerna och media kommer uppfatta vissa metodiska grepp. Det finns å ena sidan de som menar att vissa grepp bör hållas inom vetenskapssamhället eftersom de skulle kunna utnyttjas av skeptiker, eller ”climate contrarians” som Shackely också kallar dem i en artikel från 1999 som behandlar detta (Shackley et al., ”Adjusting to Policy Expectations in Climate Change Modeling”, Climatic Change 43: 413-454, 1999), å andra sidan finns det de som anser att en sådan strategi kan få helt motsatt effekt. Möjligen kan CRU-hack delvis visa på sådana spänningar.

Ett är i alla fall säkert: det är inte sista gången vi kommer att få höra om klimatmodellerna i media, i diverse olika skepnader.

Kategorier:klimat, medier, vetenskap Etiketter:,

Virus och bakterier och droger på drift

21 januari 2010 Kommentering av

Nu verkar faran över med A(H1N1). Antalet smittade är jämförelsevis lågt och en stor del av befolkningen är numera också vaccinerad. Nu kan vi istället gå över till att oroa oss för de resistenta bakterierna. Utan vidare jämförelser är det nämligen ett reellt hot mot vår välfärd. Med några få undantag är dödliga smittsamma sjukdomar något vi lärt oss bemästra och det ingår inte i vår föreställningsvärld att vi kan dö av en enklare infektion. Det verkar som om vi får börja tänka om.

Visserligen har många talat om de resistenta bakterierna en längre tid nu, och det pågår sedan många år internationella insatser för att förhindra överförskrivning av antibiotika, men det verkar samtidigt trögt. Skillnaden mellan olika länder är slående, inte minst i vilken kunskap patienten har. Men även strukturella frågor, som hur sjukvården är organiserad och hur läkare får förskriva spelar roll.

Ytterligare en pusselbit är hur själva tillverkningen av antibiotika sköts. Flera läkemedelsbolag har outsourcat sin tillverkning till Kina och Indien, men man har inte samtidigt exporterat sina normer för hur avfallet ska tas om hand. I ett exempel släpper reningsverket dagligen ut lika mycket antibiotika av en viss typ som fem gånger hela Sveriges dagsförbrukning. Siffran är svindlande. Detta problem kommer att diskuteras på en debatt på KTH i nästa vecka, onsdagen den 27 kl. 14.15 – 16, under rubriken ”Droger på drift”. Det lovar att bli en intressant debatt.

Kategorier:vetenskap

Kontrollerar du vädret så kontrollerar du världen

28 oktober 2009 1 kommentar

Det har verkligen varit grått och trist den sista tiden. Och när jag var på konferens i Pittsburgh i USA i förrförra veckan öste det ner varje dag. Inte förrän sista dagen klarnade det upp och man kunde få någon riktig bild av staden och dess omgivningar, till arrangörernas stora förtret. Önskemål om vädret har vi nog alla haft någon gång, vare sig det nu gäller mer sol eller mer regn. Förmodligen överväger det första önskemålet i vår del av världen, men det beror nog framför allt på att vädret inte har någon ekonomisk betydelse för de flesta av oss, nu när det är så få som ägnar sig åt jordbruk. Annat är det i länder där vädret kan vara skillnaden mellan liv och död, bokstavligen. Både torka och översvämningar drabbar jordens befolkning hårt och hårdast slår det mot fattiga länder som har begränsade tekniska och ekonomiska resurser.

Men vädret är förstås betydelsefullt även i mer bemedlade länder, som exempelvis USA. I måndags gav vetenskapshistorikern Kristine Harper ett fascinerande seminarium på KTH där hon berättade om väderkontroll och molnsådd. I det stora landet i väster fanns det under 1960-talet långt gångna planer på att försöka tömma molnen på nederbörd när, var och i vilken omfattning man behövde. Projektet kallades Skywater och drevs av Department of Interior. I sin mest elaborerade form var planen ett helt automatiserat system. Sensorer i dammar och för att mäta grundvattennivå skulle kunna avgöra när det behövdes vatten. Genom satelliter och väderballonger skulle man kunna identifiera lämpliga moln som sedan skulle kunna beskjutas med silverjodid som fick molnen att släppa ifrån sig rätt mängd nederbörd.

Skywater var följaktligen ett civilt projekt, men det hade sina militära föregångare i projekt finansierade av Office for Naval Research. Den amerikanske militären trodde att Sovjetunionen kunde kontrollera vädret och ansåg att det var en kunskap de inte fick vara ensamma om. Delvis var detta kopplat till framväxten av meteorologin som vetenskap i USA. Att kunna förutsäga vädret var centralt ur ett militärt perspektiv och på önskelistan var steget mellan förutsägelse och kontroll inte så stort. Och i kontexten av det framväxande kalla kriget fanns det också stora resurser för de vetenskaper som kunde bidra till amerikanskt övertag (ett ämne som ytterligare berördes av Ronald Doel som presenterade vid samma seminarium).

Per Högselius påpekade under diskussionen att projektet Skywater är ett exempel på en megalomani som vi ofta förknippar med det gamla Sovjetunionen där man byggde gigantiska stålverk, enorma kanaler och till och med försökte dra om riktningen på sina floder. Att tänka sig att man inom tio år skulle kunna tömma de moln som passerade över den amerikanska kontinenten på 90 % av dess fuktighet är verkligen megalomaniskt.

Så långt kom man inte. Man kunde emellertid en hel del om hur man styr nederbörden från moln, även om olika professionella grupper inte har bedömt framgången på samma sätt (man kan ju inte veta hur mycket det hade regnat ändå). Och tekniken används även i dag. (Se denna elaborerade artikel i Wikipedia.) Vi minns alla hur de kinesiska arrangörerna av OS i Beijing lovade att det inte skulle regna under invigningen. Kina är förmodligen ett av de länder som mer systematiskt ägnar sig åt att kontrollera nederbörden i sitt stora rike. Men det görs även i Nordamerika där exempelvis försäkringsbolagen betalar för att tömma moln på nederbörd om de riskerar att bli hagel och därmed förstöra stora skördar. I vilken utsträckning vädret kontrolleras i dag är svårt att bedöma, men den framväxande medvetenheten om att en kraftig omfördelning av vattentillgången kan få stora ekologiska konsekvenser har inneburit en större försiktighet, menade Harper. Och av Skywater blev i alla fall inget.

Edelcrantz och Turing: teknik- och vetenskapshistoriska romanfigurer

03 maj 2009 3 kommentarer

Jag har just avslutat läsningen av två svenska romaner som kom ut det senaste året. De är väldigt olika, men kan ändå diskuteras tillsammans. I Malte Perssons Edelcrantz förbindelser är det  Edelcrantz, född Clewberg, och hans liv i vetenskapens, teknikens och inte minst maktens närhet som vi får följa från ca 1750 till 1821. Huvudpersonen i David Lagercrantz Syndafall i Wilmslow är matematikern Alan Turing. Minst lika viktig är emellertid den lokale polisen Leonard Corell som är satt att utreda Turings (påstådda) självmord 1954.

Edelcrantz har gått till eftervärlden främst som uppfinnare (eller i alla fall förfinare) av den optiska telegrafen och för att han införde ångmaskinen på Eldkvarn, men han hade många strängar på sin lyra. I Perssons uppräkning framstår de ibland som oräkneliga och många måste ha varit sinekurer, ett relativt vanligt sätt för kungen att försörja folk på tycks det. Turing å andra sidan, må ha varit mångsysslare, men spridningen på hans produktion är betydligt mer begränsad även om bidragen förmodligen är mer betydelsefulla. Han arbetade med dekryptering under andra världskriget men är åtminstone i vissa cirklar mest känd för sitt arbete med artificiell intelligens.

Språkligt skiljer sig romanerna mycket åt. Trots att Lagercrantz ägnar sig åt att lära ut kreativt skrivande är texten stundtals omständlig och knölig. Berättartekniskt är den emellertid medryckande och jag läste ut den mycket snabbare än Persson som legat på nattduksbordet länge. Lagercrantz konstruerar en historia som man vill veta slutet på medan jag läste färdigt Persson främst på grund av hans språkekvilibrism som bitvis är mycket underhållande. Den stora behållningen av Lagercrantz roman är istället beskrivningen av polisen Cornells inre liv och tankar. Här utspelas en människas inre kamp mellan självförhävelse och självförintelse och det är mycket bra. Samma tendens finns även hos Persson – Edelcrantz inre liv får vi också ta del av – men det görs med mycket mer distans, det hettar aldrig till och blir på känslomässigt allvar.

Skälet till att  jag ändå kopplar ihop dessa två är att de tycks vara något så ovanligt som teknik- och vetenskapshistoriska romaner. Vad krävs då för att man ska kunna sätta den beteckningen? Jag tror att det handlar om att man tar ämnet på allvar. Författaren ryggar inte för sammanhanget som för många kan tyckas på samma gång svårt och tråkigt. Istället blir tekniken och vetenskapen just en del av det normala, en del av dessa människors liv. Och död. I Edelcrantz fall absorberar hans vetenskapliga produktion honom samtidigt som även annat får ta plats, inte minst kärleken till Kellgren eller problemen på Operan. När det gäller Turing får vi följa polisens försök att förstå och klura ut vad Turing egentligen ägnade sig åt, samtidigt som ensamheten och prestationsångesten hela tiden lurar runt knuten, och han inte kan dölja sin avsky över att Turing var homosexuell. I det avseendet är romanerna spegelbilder och verkligheten omkastad; Edelcrantz rör sig i en maskulin, homosocial miljö där manlig vänskap och dyrkan är norm, England på 1950-talet tycks genomsyras av homofobi och Turing blir också dömd i domstol.

Är böckerna bra? Jodå, men inte strålande. Om någon frågar mig om ett boktips från det senaste årets läsning kommer jag inte föreslå varken Edelcrantz eller Turing. Men får jag istället frågan om jag kan rekommendera en roman som anknyter till mina forskningsintressen så har jag nu två på lut.

Seminarium om internationell tidskriftspublicering

16 april 2009 Kommentering av

Att vi har mycket att vinna på att internationalisera forskningsresultat, även i humaniora och samhällsvetenskap, tror jag många är eniga om. Men det är tyvärr en fråga som tycks ha kommit i skymundan av andra aspekter av internationalisering, och då kanske framför allt tidskriftspublicering. Det faktum att publicering i internationella refereegranskade tidskrifter ibland används som mått på kvalitet eller som ett incitament, och den diskussion som detta resulterat i när det gäller konsekvenserna av kvantifiering, skymmer betydelsen av att sprida forskningsresultat till en större grupp läsare.

Men det är inte lätt att skriva artiklar på främmande språk. Träning krävs. Som ett led i att förbättra denna träning, framför allt för de yngre forskarna på vår avdelning, arrangerar vi två seminarier under rubriken ”att publicera i internationella refereegranskade tidskrifter” på måndag den 20 april. Anmäl dig till mig på nina [at] kth [punkt] se om du vill komma.

Här är programmet:

10-12

”How does publishing in an international refereed history journal work?”

Editor in cheif of Technology & Culture since 1996, John Staudenmaier  SJ, talks about the procedure of double blind refereeing, why T&C is a high ranked journal and discusses what features he thinks constitutes a good article.

lunchbreak

13.30-15.30

”Publishing in international history journals – a few ideas”, Professor Rebecca Herzig, Bates College, Maine, discusses how to publish in a journal from the viewpoint of the author. How do you choose journal and what do you need to pay attention to when writing and submitting.

Kategorier:vetenskap

”Forska lagom”

24 mars 2009 Kommentering av

Förändringarna inom forskningsvärlden intresserar förstås forskarna. Eftersom det tycks hända mycket på universitetsområdet just nu pågår samtidigt en stor diskussion bland de akademiskt verksamma om dessa förändringar. Ett bidrag till diskussionen kom i november och bär titeln Forska lagom och vara världsbäst: Sverige inför forskningens globala strukturomvandling (Stockholm, 2008). Det är en bok redigerad av Sverker Sörlin & Mats Benner som samlar ett drygt dussin uppsatser som berör forskningspolitik och forskningsideologi, forskningens villkor och dess organisering, forskningens roll i samhället och forskarnas ansvar.

Bidragen spretar något. En del framstår i första hand som kortare debattinlägg medan andra är väl genomarbetade vetenskapliga publikationer. Till den senare kategorin hör exempelvis Sven Widmalms ”Innovationssamhället” som är en av mina favoriter. Detta beror inte bara på Widmalms omisskänliga ironiska stil när han visar på strukturer och värderingar genom väl valda exempel, utan också på att han verkligen fångar en ideologi som griper kring sig. En annan läsvärd uppsats är Maureen McKelvey et als ”Forskning och kommersialisering – vad är problemet?” som delvis kan tjäna som fond för Widmalms uppsats även om den också diskuterar annat.

Det handlar inte bara om naturvetenskap, teknik och medicin, även om mycket av innovationsdiskussionen cirkulerar runt dessa ämnesområden, vilket i sig är något som diskuteras. Det finns också uppsatser som berör humaniora och samhällsvetenskaperna, men de framstår mer som debattinlägg i skuggan av andra discipliner. Detta i sig är förstås intressant. Av intresse är också inledning och avslutning av redaktörerna där, som sig bör, bokens och uppsatsernas bidrag diskuteras i en bredare kontext.

Boken är utgångspunkt för ett Kvalitetsseminarium arrangerat av KTHs fakultetsnämnd och fakultetskollegium nu på torsdag, den 26 mars, 13.15-14.30 i sal K1, Teknikringen 56. Sörlin presenterar.

Vi behöver mer än teknik och vetenskap

13 mars 2009 1 kommentar

Jag blev inbjuden till Vetenskapsradion Klotets bloggstafett för att göra ett inlägg under rubriken Vilka är de smartaste energilösningarna för ett framtida fossilfritt samhälle?

När vi talar om energi, om jordens resurser och om vår framtid så är det ofta stort fokus just på de tekniska lösningarna och den vetenskapliga kunskapen. Men det hjälper inte hur avancerad teknik vi än kan ta fram, om vi inte också använder den. Det kan verka trivialt, men steget från uppfinning till utvecklad och väl använd innovation är ofta stort och kräver långt mer än teknik och vetenskap.

Det är utmärkt att stora resurser satsas på forskning och utveckling av ny energiteknik och på att göra de system vi har i dag säkrare och effektivare. Det finns en rad stora utmaningar på det teknovetenskapliga området när det gäller energifrågan och det är viktigt att kunskapen breddas och fördjupas. Men jag påstår att även om det finns problem som våra ingenjörer och vetenskapsmän och -kvinnor verkligen måste brottas med, så är den stora utmaningen för ett fossilfritt samhälle en annan. Det riktigt svåra är att enas om en vision för detta samhälle och gemensamt bestämma att vi vill dit, med alla medel.

För det är svårt med förändring. Alla som ägnat sig åt nyårslöften vet hur knepigt det kan vara. Nog så vällovliga föresatser krymper ihop och blir till intet. Träningskort blir liggande, äpplena på fruktfatet skrumpnar och ambitionen att ringa oftare till mormor stannar vid en god idé. Jämförelsen haltar förstås, men det tydliggör ändå att det krävs vilja och vision för att förändra.

Vad som är en stor utmaning i en energiomställning är trögheten i de system som redan finns. Jag har tidigare argumenterat för att man inte ska underskatta de resurser som har investerats och fortsättningsvis investeras i befintlig teknik. Det är ett misstag att döma ut en gammal teknik som dålig bara för att den först började användas för 50 år sedan. Tvärtom finns det mycket som talar för att teknik som utvecklats under lång tid blivit mycket bättre än den ursprungligen var. Det betyder inte, märk väl, att vissa saker med tekniken inte fortfarande är dåliga. Det är dåligt att bensinbilen släpper ut avgaser. Det är dåligt att kärnkraften lämnar farligt avfall som vi inte vet vad vi ska göra med.

Poängen med att synliggöra existerande investeringar, och inte avfärda viss teknik som omodern för att den är gammal, är att vi lättare kan skapa en hållbar strategi för förändring. Vi måste erkänna och förstå hur mycket resurser som är bundna i dagens teknik för att vi ska kunna byta teknik till i morgon.

För byta måste vi. Och det är här politiken och de stora aktörerna kommer in. Vissa lösningar är distribuerade och kräver ingen central samordning. Kanske räcker lite ekonomiska styrmedel. Andra lösningar däremot kanske bara kan lyckas genom planekonomiska centraliserade åtgärder eftersom de initiala investeringarna är så stora. Då måste det finnas en tydlig vision att samlas kring.

Och det finns tecken som talar för att det nu växer fram en stark och gemensam vilja till förändring, en bild som bekräftades av Energimyndighetens generaldirektör i onsdagens Klotet. Människor engagerar sig, debatterar, bloggar, föreläser och skriver böcker. Det senaste bidraget är Klas Eklunds Vårt klimat: ekonomi, politik, energi, som förespråkar en bukett av samtidiga lösningar och som andas hoppfullhet. Det behöver vi också.

Vilken är din bild av Arktis?

11 mars 2009 1 kommentar
Är det en isbjörn på ett ensamt och krympande isflak, en hjältemodig upptäcksresande i frostbitet helskägg, en inuit med hundspann på Grönland, eller gruvbrytning på Svalbard? Kanske ser du en karta framför dig med Nordpolen som centrum och olika streck som gör anspråk på att vara gränser för Arktis.
Author credit Philippe Rekacewicz, UNEP/GRID-Arendal; http://maps.grida.no/go/graphic/definitions_of_the_arctic

Author credit Philippe Rekacewicz, UNEP/GRID-Arendal; http://maps.grida.no/go/graphic/definitions_of_the_arctic

Jag tillbringade eftermiddagen i Riksdagens förstakammarsal. Titeln för seminariet var Arktis – en region i förändring och arrangörer var Nordiska rådets svenska delegation, Svenska kommittén för internationella polaråret och Norden i Fokus. Det nordiska avspeglade sig både i perspektiv och i val av talare. Det transnationella är uppfriskande eftersom det tvingar till perspektivbyte, och här fanns även en rad andra motsättningar som komplicerade en diskussion som trots sin nivå var tillgänglig för en intresserad allmänhet.

För det var verkligen ett mycket givande seminarium – den ”arktiska ledan” lyste med sin frånvaro – med många olika infallsvinklar från forskare, både humanister, samhällsvetare och naturvetare, från politiker och från myndighetsföreträdare. Några axplock: Sverker Sörlin, ordförande i Svenska kommittén för internationella polaråret, inledde med att tala om IPY som nu lider mot sitt slut. Det blev en exposé över vad som varit under tidigare polarår och vad som gjorts denna gång, med en avslutning om vad som borde göras, politiskt. Sara Larsson, styrelsemedlem i Sametinget, drev framgångsrikt tesen att bristen på en svensk politik i Arktis är kongenial med bristen på en aktiv samepolitik. Annika E Nilsson, Stockholm Environment Institute, talade om den starka kopplingen mellan geopolitik och klimatforskning samt vilka bilder som finns av Arktis. I det följande samtalet mellan Mark Klamberg, folkrättsjurist, och Mats Engström, ledarskribent på Aftonbladet, lyftes centrala geopolitiska frågor om exploateringen av Arktis och vad Sverige, och EU kan och bör göra.

Mest förvånande för mig var nog ändå det inkluderande perspektivet på Arktis invånare. Det lever 4 miljoner människor i Arktis och de representerar ett 40-tal olika folkgrupper. Några få var talare på seminariet. För att dessa ska kunna leva kvar krävs inte bara att klimatförändringarna stoppas utan också att det finns fortsatt möjlighet till försörjning. Att göra Arktis till ett reservat är inte en lösning för Arktis invånare, åter ett givande perspektivbyte.

Under sena eftermiddagen visade också fotografen och författaren Magnus Elander bilder ur sin senaste bok. Det var bedövande vackert. Och inte så förvånande fick dessa bilder med sin skönhet och sin skärpa, sitt släpljus och sin ofattbart skiftande skala mig att känna, snarare än tänka. Det är förstås effektfullt eftersom vi förstår mer när våra känslor också är inkopplade. Politiska beslut ska vara grundade i kunskap, men det krävs engagemang och känslor för att driva en ideologisk politik.

Det heter att en bild säger mer än tusen ord. En slutsats av seminariet i dag var att tusen bilder säger mer än en. Och när det gäller Arktis behöver vi många bilder för att förstå, förstå att vi måste göra något.

Kategorier:Arktis, klimat, vetenskap

Thebe – arkeologi som spel

10 mars 2009 Kommentering av

Hur lär man sig om historia, arkeologi eller vetenskap? Vad är det som formar våra föreställningar? Det funderar jag på då och då, inte minst i relation till mina barn. (Se tidigare inlägg om rymdhjälm.)

Julens bästa klapp var ett vetenskapshistorisk spel i arkeologi. Thebe (eller Thebes) heter det och är tyskt från början. Det går ut på att samla poäng genom att gräva upp skatter i Egypten, Palestina, Grekland, Mesopotamien och på Kreta. För att få gräva måste man ha kunskap och den skaffar man i London, Paris, Rom, Berlin, Wien eller Moskva. Genom böcker! Men det tar tid att läsa böcker, så man ”betalar” genom att flytta den ena av sina spelpjäser ett visst antal veckor på spelplanen som har 52 steg. Varje steg är en vecka och ett varv är alltså ett år.

Detta att betala med tid och låta tid vara dimensionen man rör sig i parallelt med förflyttningen av den andra spelpjäsen mellan utgrävningsplatser och städer på spelplanen tycker jag är väldigt klurigt. Tiden går även vid utgrävningarna; ju längre man gräver desto fler poletter får man plocka ur påsen för just den platsen. Och ju fler böcker man läst, antingen speciellt inriktade på just den platsen eller mer allmänna böcker, desto fler poletter får man plocka och desto större chans har man att få riktiga skatter.

Skatterna är ”riktiga”, dvs det är faktiska fynd som är avbildade på poletterna, som Tutankhamons mask i Egypten, en del av Parthenonfrisen i Aten eller Ormgudinnan från Kreta. De poletter som är nitlotter lägger man tillbaka i påsen och på så vis blir det svårare att hitta något värdefullt på en plats där någon grävt tidigare.

Det här spelet har blivit en favorit hos oss. Det är lite för komplicerat för femåringen som tappar intresset efter ett tag, men åttaåringarna förstår reglerna snabbare än farmor och farfar och kommer ihåg dem bättre än mamma och pappa. Det gäller att ha tur men ger också utrymme för strategiskt spelande. Och det inbjuder till riktigt givande diskussioner.

Kategorier:spel, vetenskap