Författare: Nina Wormbs

Historian of science, technology and environment, Professor at KTH Royal Institute of Technology, Stockholm, Sweden

Public service inför nya utmaningar

I går hade de svenska public service-företagen sin årliga branschdag och Dagens Nyheter har de senaste dagarna publicerat ett flertal artiklar om public service, bland annat om en satsning av SR på nätet. Det är intressanta tider nu eftersom förutsättningarna tycks förändras så snabbt. Och det får ibland de kommersiella aktörerna att reagera, vilket skett i större utsträckning i Europa än här hemma. EU räknar licensfinansierad public service som verksamhet med statsstöd och har de senaste åren fått in ett stort antal klagomål om att public service i olika länder bryter mot de så kallade statsstödsreglerna. (Sverige har aldrig blivit anmält.) Detta fick kommissionen att 2008 inleda en översyn och i somras kom ett nytt meddelande om hur statsstödsreglerna ska tolkas på detta område. En förändring är att det krävs en förhandsprövning av nya tjänster som PS vill lansera. Meddelandet beskriver också vad som bör ingå i en sådan prövning.

I höstas fick jag i uppdrag av Kulturdepartementet att ta fram en modell för hur en sådan prövning skulle kunna gå till i Sverige. Jag lämnade mitt förslag i januari och det är nu ute på remiss. Hans Rosén behandlar det i en artikel i dag.

En övergripande utmaning, som inte bara berör förhandsprövning, är förstås vad som händer med public service på nätet, eller egentligen i en helt digitaliserad medievärld, något som Rosén berör i en annan analys. Han pekar på upplösningen av konsumenten och producenten som nätet möjliggör och menar, om jag förstår honom rätt, att uppdraget till public service borde ta större hänsyn till det. Han ekar därmed delvis Lars Nord som i en annan artikel menar att uppdraget måste formuleras om.

Jag är faktiskt inte säker på att det behövs. Att det skulle vara mycket svårt av skäl som har med hur lagen är skriven kanske man ska bortse ifrån vid en idédiskussion, men redan i dag har public service-företagen i uppdrag att verka på Internet. Det står ganska tydligt i propositionen. Och företagen gör det med besked. Jag vet inte till vilken nytta en precisering av det uppdraget skulle vara i en tid när nya medieformer växer som svampar ur jorden. Men det är förstås en balansgång mellan frihet och kontroll som uppdragsgivaren ibland måste utföra på slak lina.

Att den nya digitala tekniken erbjuder utmaningar eftersom frågeställningarna skär tvärs över organisatoriskt separata sakområden är en bra poäng som Rosén gör. Jag har själv berört den i ett tidigare inlägg om den nya mediemyndigheten som nu snart tar form. Men vad som kanske är lite förvånande är att detta på intet sätt är ett nytt problem för mediepolitiken. När jag arbetade med artikeln om Harry Scheins bok Inför en ny mediapolitik! som jag också nämnt tidigare blev jag varse hur samma splittring också fanns i början av 1970-talet. Schein föreslog en ny mediepolitisk byrå som inte skulle inordnas i departementsstrukturen. Den förverkligades aldrig. En och annan förändring har förstås skett sen det tidiga 70-talet, presstödet ligger inte längre hos finansen och industri- och kommunikationsdepartementen är nu ett gemensamt näringsdepartement (samtidigt som utbildning och kultur är skilda åt), men samordningsproblematiken tycks vara minst lika stor. Nya former för att överbrygga det vore värdefullt.

Data mining och humanvetenskapliga frågeställningar

Data mining är ordet för dagen. I en tid när gemene man ser informationsmängden som ett problem, och kämpar för att kunna navigera, välja och välja bort, finns det andra aktörer som tvärt om arbetar för att göra detta överflöd till en tillgång. Många känner säkert till hur Google förra hösten kunde spåra hur influensan spred sig över världen genom att analysera de enorma mängder data som finns i sociala nätverk eller de sökord som folk använder i sökmotorer. En ökad sökning på en rad klassiska influensasymtom och beskrivning av tillstånd på twitter och facebook gjorde att man kunde följa hur epidemin fortplantade sig geografiskt. Det är fascinerande och i det här fallet troligen långt mer tillförlitligt än data från vårdcentraler som förmodligen har större mörkertal. (The Economist hade en special report med titeln Data deluge för ett par nummer sedan.)

Data mining var också fokus för Pelle Snickars understreckare i SvD i torsdags. Han visar på ett antal humanistiska forskningsprojekt som syftar till att göra nytta av den mängd inskannat material som nu så sakteliga börjar finnas tillgängligt för forskning. Det är, som Snickars påpekar, omöjligt för en forskare att läsa 30 000 böcker från 1800-talets brittiska bokutgivning, men för en dator går det fint. På samma sätt kan vår kunskap om rättsväsendet i förfluten tid öka genom en analys av domstolsprotokoll en masse som nu finns tillgängliga i digital form. Fantastiska möjligheter öppnar sig.

Men en möjlighet för någon kan bli en fara för någon annan. Särskilt litteraturvetarna bör akta sig i den digitala framtiden. Snickars frågar avsiktligt spetsigt: ”Bör exempelvis litteraturforskningen förhålla sig till [dessa nya möjligheter], eller kan den lugnt fortsätta att ägna sig åt den kanoniserade promillen av bokutgivning som länge varit fallet?” Här gäller det att passa sig så man inte hamnar på fel sida skranket. Vem vill inte vara en ”skarpsint forskare” som Snickars dristar sig till att kalla dem som förstår och kan utnyttja de nya möjligheterna. Vad blir det av den som ägnar sig åt hermeneutisk analys, även om denna inte i huvudsak fokuserar på kanoniserade verk undrar läsaren.

Att Snickars inlägg är mättat med framtidsmetaforer och starkt värderande formuleringar är inte ägnat att förvåna, för detta är om inte i huvudsak så i alla fall i stor utsträckning ett debattinlägg. Digitalisering tycks gå långsamt på KB där Snickars är forskningschef och man har helt sonika stoppat insamlingen av sidor på Internet med motiveringen att man inväntar den nya lag som snart ska komma. (Att det är ont om pengar ligger väl närmare sanningen.) Irritationen är, får man förmoda, stor över hur nationalbiblioteket tar myrsteg in i den nya tiden. I det ljuset är Snickars föredragshållande och debattinlägg viktiga för att skapa diskussion och förhoppningsvis förändring. (Läs MarieLouise Samuelssons intervju i Biblioteksbladet.) För han har ju helt rätt i att KB bör gå i bräschen som nationell kulturarvsinstitution.

Och visst har Snickars en rad poänger även i detta fall och visst kan  man ryckas med i hans fascination. Jag kan själv omedelbart se ett case i en större studie där det faktum att vårt källmaterial är helt digitaliserat utgör en spännande möjlighet. Men till en början erbjuder dessa möjligheter just ett ”korrektiv” till vår kunskap om det förflutna och den mänskliga erfarenheten. Det är ett begrepp som litteraturforskaren Franco Moretti använder och Snickars citerar, men det försvinner i flodvågen som kvantiteten erbjuder. Det är synd. En mer nyanserad diskussion är verkligen välkommen så att vi inte hamnar i en situation med starka motsättningar.

För att kvantitet i dag skulle vara alltmer liktydigt med kvalitet, som Snickars skriver på ett ställe, är helt enkelt inte sant. Och det kommer förmodligen aldrig att vara sant. Däremot kan vi numera lära oss mycket ur stor mängd information. Men fortfarande är det oklart hur detta faktiskt ska gå till. Här hade man önskat en djupare diskussion, för det är ju detta som är det riktigt intressanta: vilka frågor kan vi ställa till det här nya materialet? Hur ska vi utarbeta metoder och hur ska vi hantera och tolka svaren? Vad är det för ny kunskap vi kan få fram? Och hur kan vi lära oss ännu mer genom att kombinera det gamla och det nya?

En total digitalisering av all text är visserligen möjlig, men frågan är om det är önskvärt. (För närvarande tyder prognoser på att vi genererar ny data i större mängd än vi kan spara, vilket innebär att digitaliseringen av äldre data blir en fråga om att göra val.) Och även om vi faktiskt digitaliserar all text så är det många frågor som kvantitet inte svarar på. Jag hoppas att det även i framtiden ska få finnas en och annan litteraturvetare som dyker djupt i James Joyce och försöker förstå varför, inte bara hur och på vilket sätt. Den frågan lovar nämligen vara allmänmänskligt giltig, oavsett lagrings- eller åtkomstmedia.

Vem vill leva i kunskapssamhället

Häromdagen frågade ett av mina barn när jag hade lämnat på skolan och skulle iväg till bussen: ”Mamma, vad jobbar du med egentligen?” Det var inte bara dotterns ögon som var riktade mot mig utan även en klasskompis vilket fick mig att misstänka att frågan egentligen kom därifrån och att dottern inte riktigt kunde ge något bra svar. ”Jag forskar och undervisar”, svarade jag, trygg i att barn numera vet att forska är att ta reda på saker. (Även min sexåring forskar…)

Jag valde att svara med två verb istället för som jag brukar, med två substantiv: jag är forskare och lärare. Skälet var ett utbyte med en god vän några dagar tidigare som rörde just relationen mellan vad vi är och vad vi gör. Han menade att en fokusering på aktivitet var mindre undflyende, mer konkret, inte så pretentiös, om jag förstod honom rätt. Vad vi har för utbildning, eller vad vi är, är inte det centrala. Det är vad vi gör som definierar oss, det är det som är det viktiga. På sätt och vis håller jag med honom. Samtidigt har jag haft lättare att säga att jag är forskare och lärare och jag har så småningom börjar förstå vad det kan bero på.

Befattningen (eller anställningsformen!) forskare förutsätter en rad verb, eller aktiviteter, som i sin heterogenitet speglar det jag gör. Att forska är bara en del av det. Nu vet jag – och har vetat länge – att i forskningen ingår inte bara att sitta på arkiv, läsa böcker och skriva. Man måste också till exempel identifiera arkiv och böcker, gå på nitar och börja om, läsa andras arbete och kommentera, söka nya forskningsmedel, gå på seminarier och kommunicera med folk – allt saker som kanske inte avspeglar sig i en enda textrad för en artikel. Men som man gör som forskare. Trots det svarade jag ”Ja, faktiskt” när en kollega i förra veckan ringde och frågade: ”Sitter du hemma och forskar?” Spänningen mellan verbet och substantivet har varit stor för mig och den blir än större. (I dag har jag varit på brandskyddsutbildning, undrar i vilken egenskap.)

Lite perspektiv på det vi gör och det vi är ger Ylva Hasselbergs debattbok Vem vill leva i kunskapssamhället? Essäer om universitetet och samtiden som kom förra året på Gidlunds förlag. I åtta essäer skrivna under ungefär lika många år behandlar hon den pågående förändringen av den högre utbildningen och forskningen som hon ser omkring sig och som hon har studerat . Det är egentligen ingen uppbygglig bok för Hasselberg är tämligen bekymrad över refeodaliseringen av forskningen, deprofessionaliseringen, det terapeutiska förhållandet till studenterna, att med kvantitativa mått försöka mäta kvalitet och hur tilldelningen av pengar styr våra forskningsfrågor och de akademiska strukturerna.

Jag tror att hon har rätt i så mycket och det är lätt att bli lite nedslagen, men Hasselbergs ton är snarare kamplysten vilket faktiskt är uppbyggligt. (Här finns en intervju i senaste Universitetsläraren, och en recension i UNT, båda av Marie-Louise Samuelsson.) Och för mig blir det nästan emanciperande. En kritisk diskussion av de strukturella och ideologiska förändringarna gör det lättare för mig att förstå vad jag själv håller på med. Och i förlängningen påverkar det faktiskt min arbetssituation och ambition. Jag tror inte att det var Hasselbergs intention, men det är ett gott resultat, parallellt med det primära bidraget till den offentliga debatten som Hasselberg ger och, det är jag övertygad om, kommer att fortsätta ge.

Och precis som Hasselberg noterar i en bisats i essän Akademins nätverk (s 32), är inte heller jag riktigt bekväm med att min sexåring också ”forskar”. Visst är det individuella faktainsamlandet nog så tilltalande som pedagogik, men lite mer än att ta reda på hur många lejon som lever i en flock kanske ändå ska krävas innan vi sätter den etiketten på aktiviteten, brandskyddsutbildning inte inkluderad.

IPCC, medier och vetenskapens trovärdighet

IPCC har figurerat mycket i medierna den senaste veckan, i alla fall i SR/P1, som är en av mina främsta nyhets- och mediekällor (något som jag tydligen har gemensamt med en växande skara av befolkningen). Vetenskapsradion, och Ekot, har rapporterat om de felaktigheter som förekommit i IPCCs rapporter. Ett problem har varit hur man ska kunna införa ändringar om man just upptäcker fel av olika typer, det kan röra sig om fel som uppstår i när ett vetenskapligt resultat ska populariseras, om felberäkningar eller om spekulationer som tagits som fakta. I Vetenskapsradion Klotet i onsdags gjorde man en mycket pedagogisk genomgång som jag rekommenderar till lyssning. Ulrika Björksténs påpekande att en handfull fel ska ses i relation till de 10 000-tals referenser som finns i rapporten sätter saker i perspektiv.

Även i Godmorgon, världen! fick frågan utrymme i morse under rubriken Klimatdebattens dramaturgi. Sverker Sörlin intervjuades och visade på den spänning som blir mellan vad som sker inomvetenskapligt och vad som ser ut att pågå inomvetenskapligt när det silas genom medialogiken. Att det har blivit fel i en eller flera av IPCCs rapporter betyder inte att det inom vetenskapssamhället inte längre råder konsensus om att den globala uppvärmningen är ett resultat av mänsklig aktivitet. Inte heller climategate (eller CRU-hack som det också kallas) ger anledning att ompröva det.

Sverker är projektledare för ett forskningsprojekt som jag ingår i (och som snart har en hemsida här) där frågor om relationen mellan policy, media och klimatmodeller står i centrum. Paul Edwards har ju påpekat att modellerna är vår nyckel till en bredare kunskap om klimatet och med det blir också modellerna centrala för vilken klimatpolitik som ska bedrivas, vilka åtgärder som ska vidtas i ljuset av vad modellerna ger oss för scenarier över framtiden. Därför är det intressant att studera hur dessa modeller ”färdas” mellan olika arenor, tolkas och får olika betydelse. I projektet, som heter ”Modeller, medier och klimatförändring i Arktis: Modeller för global uppvärmning och ekosystem i möte med politik för hållbar utveckling”, är just Arktis i fokus. Men flera av de övergripande frågeställningarna gäller för modellering i stort. Och den senaste tidens diskussioner i media är vad man kan kalla ett case in point.

Delvis har denna problematik exploderat de senaste åren genom att klimatfrågan fått så stor politisk och därmed medial betydelse. Men frågan om hur vetenskapssamhället ska hantera oenighet är inte ny. Tvärt om. Den är inte heller ny inom klimatforskningen. I ett intressant utbyte som jag nyligen läste i tidskriften Climatic Change diskuterade Simon Shackley och nämnde Edwards i mitten av 1990-talet två olika sätt att se på modellerna som antingen instrumentella eller symboliska. Men inte minst gällde utbytet medias roll för hur vetenskapen uppfattas. Trovärdighet inom vetenskapen skapas på olika och starkt systematiserade sätt. Trovärdigheten utanför är en annan sak. Ett problem med medieringen av vetenskapen är till exempel den dramaturgi som hela tiden kräver två motståndare för att en berättelse ska bli till. Det gör att klimatskeptiker får oproportioneligt stort utrymme i relation till deras roll i vetenskapssamhället.

Inom vetenskapssamhället pågår också intressanta anpassningar både till hur skeptikerna och media kommer uppfatta vissa metodiska grepp. Det finns å ena sidan de som menar att vissa grepp bör hållas inom vetenskapssamhället eftersom de skulle kunna utnyttjas av skeptiker, eller ”climate contrarians” som Shackely också kallar dem i en artikel från 1999 som behandlar detta (Shackley et al., ”Adjusting to Policy Expectations in Climate Change Modeling”, Climatic Change 43: 413-454, 1999), å andra sidan finns det de som anser att en sådan strategi kan få helt motsatt effekt. Möjligen kan CRU-hack delvis visa på sådana spänningar.

Ett är i alla fall säkert: det är inte sista gången vi kommer att få höra om klimatmodellerna i media, i diverse olika skepnader.

Historien består av män och det ordnar sig inte

I lördags överlämnade Ann-Sofie Ohlander sin analys av svenska läromedel i historia. Det är den första rapporten som Delegationen för jämställdhet i skolan tar fram och resultatet är bedövande. På varje namngiven kvinna går det 15 män. ”I vissa av böckerna förmedlas bilden av de historiska epokerna som en värld där det knappast verkar ha förekommit kvinnor över huvud taget.” sägs det i pressmeddelandet.

DN Debatt gav också Ohlander och Ebba Witt-Brattström utrymme på lördagen för att diskutera resultaten, vilket gläder mig eftersom den här typen av forskarrapporter annars lätt försvinner i bruset. Det är otroligt viktigt att dessa förhållanden dokumenteras och kvantifieras. Sen måste vi förstås gå vidare och som Ohlander och Will-Brattström fråga oss vad det får för konsekvenser att halva befolkningen är osynlig. Läs också Pia Höök, som har flera inlägg på samma tema.

Vem vill bli ingenjör

Enligt en undersökning som Kairos Futures låtit göra verkar ingenjörsyrket plötsligt vara drömjobbet. I sin ledare över ämnet skriver Ny Tekniks chefredaktör att bland dessa ingenjörsjobb är det en tjänst på Google som lockar mest:

Ett jobb på högkvarteret i Mountain View är som en månlandning för karriären. Ära, berömmelse och beundran. Ett kvitto på att du är smart och framgångsrik.

För dem som arbetar med att rekrytera gymnasieelever till de högskolorna är detta förstås oerhört intressant. Vad är det med Google som är så lockande att det framstår som krönet på en ingenjörskarriär? Och hur ska man få niondeklassarna att faktiskt välja naturvetenskapligt program för att sedan gå vidare till en teknisk högskola eller liknande? Teknikdelegationen (som jag tidigare skrivit om i ett inlägg om ingenjörsbristen) har i uppdrag att fundera på sådana saker och snart får vi se om deras skiftande ansträngningar gjort några avtryck i ungdomarnas val av gymnasieprogram. Och så småningom kanske vi kan se en förändring även på högskolorna, men kausaliteten är förstås svår att fastställa.

Det kan finnas många skäl till att man väljer en ingenjörsutbildning framför andra, och lika många skäl till vilka val man gör efter examen. Det vet jag. Jag är civilingenjör från teknisk fysik, men jag har aldrig haft vad många skulle kalla ett riktigt ingenjörsjobb. Jag arbetar med teknik hela tiden, men jag löser inte en enda integral. Det gäller å andra sidan för de flesta av mina kurskamrater, som dock har ”riktiga ingenjörsjobb”.

Att bilden av vad en ingenjör är och gör är så suddig i kanterna är både en tillgång och ett problem för de som ska rekrytera ungdomar till högre teknisk utbildning. Å ena sidan vill man få dessa presumtiva ingenjörer att inse att en ingenjörsutbildning öppnar för en rad mycket skiftande och stimulerande yrkesval. Å andra sidan vill  man förändra den förhärskande klassiska bilden av ingenjören som Planertz, mannen i Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes, underbart tolkad av Gunnar Björnstrand i filmen från 1950. Det är en grannlaga uppgift.

Vad som stökar till det är förstås att man inte behöver vara ingenjör för att få månlanda i Mountain View. En av Sveriges mest anlitade föredragshållare om informationssamhället, dess orsaker och konsekvenser, i en rad olika dimensioner, medlem i regeringens IT-råd etc, lämnar snart sitt arbete på Stockholms Handelskammare för att arbeta med public policy för Google, i Mountain View. Och han är jurist. Det finns olika vägar att gå.

En väg som jag definitivt inte tror på är den leksakstillverkaren Mattel skisserat med sin senaste Barbiemodell. Hon är helt enkelt dataingenjör och framröstad av ”consumers around the world”, även om ryktet säger att det funnits röstningskampanjer i grupper som knappast består av dem som betraktas som målgrupp. Men hon är förstås först och främst Barbie. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Efter att ha läst Ny Tekniks kommentar lutar jag emellertid åt det senare. Jag hoppas den är ironisk men tror tyvärr inte det. På den avslutande frågan om vem som inte vill vara ”geek chic” med rosa dator och åtsittande topp blir mitt svar: inte jag i alla fall.

Uppdatering: Även DN har publicerat den märkligt oreflekterade kommentaren ovan.

Citizen Schein

Nu är den klar, boken om Harry Schein som jag talat om tidigare. Och i morgon lördag är det seminarium på Göteborgs internationella filmfestival 10-12 i Tältet. Kom förbi om du är i krokarna.Vi är några författare som kommer presentera våra bidrag och föra en diskussion om Schein och hans gärning. Det är Stig Björkman, Cissi Elwin Frenkel, Bengt Göransson, Per Vesterlund och jag. Moderatorer är Lars Ilshammar och Pelle Snickars. Mitt kapitel kan du läsa här.

Uppdatering: ovanstående version av mitt kapitel visade sig inte vara den sista. Vill du ha den sista tryckta versionen så har jag en betydligt större fil (14 MB) men med lite färre avstavningsknas som jag kan skicka om du mailar mig.

Uppdatering II: uppmärksamheten omkring boken har blivit stor. Det är roligt!

Här finns några recensioner och anmälningar. Lars Ilshammar ger ett par till i sin blogg:

DN 27 februari av Helena Lindblad.

SvD 6 mars av Jon Dunås.

Sydsvenskaen 7 mars av Per T Ohlsson.

Skönhet kommer inifrån, bildligt talat

En artikel om hur användningen av botox har ökat pryder hela Dagens Nyheters förstasida. Och jag blir en aning beklämd. Inte för DNs nyhetsvärdering utan för att människor lägger sina pengar på att få färre, mindre och grundare rynkor. Ett tag. För effekten är bara temporär. Jag tycker det är sorgligt. Viss finns det användning som är medicinsk, och i artikeln intervjuas en kvinna som hade en rynka som gjorde att folk trodde att hon var konstant sur. Det är klart att det var skönt att få bort den. Men de flesta vill bli av med sina rynkor för att de inte upplevs som vackra eller värdefulla på annat sätt. Det är det som gör mig lite ledsen.

Det är inte så att jag själv är helt omedveten om utseende, att jag inte bryr mig om hur jag klär mig eller känner visst missnöje över en näsa som efter tre veckors förkylning antagit en rosa ton. Alls icke så. I dag har min fåfänga också uttryckt sig i stövlar på fötterna, som visserligen värmde men visade sig mindre lämpliga för snöpulsning i 20 minuter (ett resultat av att SL ställde in bussarna i vårt område i morse och alla fick vackert vandra ner till motorvägen och vidare). Kängorna hade nog varit bättre, men inte lika fina till min kjol.

Var går då gränsen undrar den filosofiskt lagde. Jag vet inte. Den är förstås personlig. Jag bryr mig inte så mycket om riskerna. Botox spelar visserligen i en annan liga än de kvicksilverbemängda färgämnen som egyptierna smyckade sig med, men det är inte ofarligt att spruta nervgift i ansiktet. Nej, min gräns har med något annat att göra. Och den flyttar sig förmodligen med tiden. Men när det gäller rynkor tycker jag helt enkelt inte att de är ett skönhetsproblem. Jag tycker tvärt om att de kan vara riktigt vackra! Tänk bara på skrattrynkorna runt ögonen och munnen. De berättar om ett liv av leenden. Och fårorna i pannan, eller ränderna, som ett av mina barn sa en gång och ville pröva om det gick att köra en leksaksbil i spåren. De berättar att vi har erfarenhet, att vi haft något att grubbla på eller förvånas över. De visar att våra liv har haft innehåll. Kanske speglar de till och med vår klokhet och visdom.

Skönhet kommer inifrån säger man ibland, och då menar man inte att botox verkar på nervändarna.

Virus och bakterier och droger på drift

Nu verkar faran över med A(H1N1). Antalet smittade är jämförelsevis lågt och en stor del av befolkningen är numera också vaccinerad. Nu kan vi istället gå över till att oroa oss för de resistenta bakterierna. Utan vidare jämförelser är det nämligen ett reellt hot mot vår välfärd. Med några få undantag är dödliga smittsamma sjukdomar något vi lärt oss bemästra och det ingår inte i vår föreställningsvärld att vi kan dö av en enklare infektion. Det verkar som om vi får börja tänka om.

Visserligen har många talat om de resistenta bakterierna en längre tid nu, och det pågår sedan många år internationella insatser för att förhindra överförskrivning av antibiotika, men det verkar samtidigt trögt. Skillnaden mellan olika länder är slående, inte minst i vilken kunskap patienten har. Men även strukturella frågor, som hur sjukvården är organiserad och hur läkare får förskriva spelar roll.

Ytterligare en pusselbit är hur själva tillverkningen av antibiotika sköts. Flera läkemedelsbolag har outsourcat sin tillverkning till Kina och Indien, men man har inte samtidigt exporterat sina normer för hur avfallet ska tas om hand. I ett exempel släpper reningsverket dagligen ut lika mycket antibiotika av en viss typ som fem gånger hela Sveriges dagsförbrukning. Siffran är svindlande. Detta problem kommer att diskuteras på en debatt på KTH i nästa vecka, onsdagen den 27 kl. 14.15 – 16, under rubriken ”Droger på drift”. Det lovar att bli en intressant debatt.