Nina Wormbs

TV-avgiften – en evig politisk knäckfråga

Ack ack. Vad den ställer till problem denna TV-avgift. Nu har Kristdemokraterna bestämt på sitt Riksting att man vill avskaffa TV-avgiften. Detta bara några veckor efter att regeringen lagt en public service-proposition där man säger att TV-avgiften ska vara kvar men byta namn till radio- och TV-avgift. Detta byggde möjligen något på vad den kristdemokratiske ensamutredaren Rose-Marie Frebran föreslog i sitt public service-betänkande för ett år sedan, där ju frågan utreddes. Frebran (och framför allt hennes huvudsekreterare som ju råkade vara jag) tittade på ett antal alternativ till TV-avgiften utan att för den skull alls uttömma ämnet. Slutsatsen var att TV-avgiften borde vara kvar givet vissa mål.

Det fanns framför allt två skäl till att utredningen ägnade sig åt finansieringsfrågan. Dels ville man försöka få in public service-bolagen i momssystemet för att bland annat ekonomiskt likställa intern och extern produktion av program. Eftersom PS-bolagen inte får dra av moms är det dyrare att lägga ut än att göra det i husen och det motverkar den stimulans av radio- och TV-marknaden som så många vill uppnå. Dels gör den nuvarande formen med medelstilldelning från rundradiokontot, årligen beslutad av riksdagen och tillhörande anslagsvillkor beslutade av regeringen, att PS-bolagen liknar myndigheter i väldigt stor utsträckning. Istället kan man tänka sig att TV-avgiften ska gå direkt till PS-bolagen, utan omväg via rundradiokontot. Det kallas ibland direktfinansiering och utreddes första gången på allvar 2005. Det blev inget av direktfinansieringen denna gång heller och frågan om hur momsproblematiken ska lösas ställdes till Ekonomistyrningsverket som lämnade en rapport i våras. Om det blir något av detta kommer det i höstens proposition.

Men TV-avgiften är kvar. Och även om närmare 90 procent betalar denna lagstadgade avgift så retar den upp folk. Det är bara att titta på antalet kommentarer till nätupplagornas nyhetsartiklar i ämnet. Det är delvis att avgiften är kopplad till innehav av en apparat som upplevs som stötande istället för att vara kopplad till konsumtion av ett visst innehåll. Vissa har vänt sig mot att den bara går till några få bolag som har ett uppdrag av riksdagen och inte sprids till flera som vill göra ”public service”. Andra återigen tycker inte att vi behöver ha public service över huvud taget. Men den åsikten drivs inte av något riksdagsparti.

Varför har vi då en TV-avgift när den väcker så mycket ogillande? Det starkaste argumentet är att det hittills varit det bästa sättet att garantera en oberoende finansiering av de bolag som har i uppdrag att göra radio- och TV-program som uppfyller vissa villkor. Om man istället såg till att skattefinansiera den verksamheten är risken stor att den måste konkurrera med andra utgiftsposter i statsbudgeten och risken för indirekt politisk styrning skulle bli större än den är nu.

Ett förslag som seglar upp med jämna mellanrum är en så kallad begravningsavgift för public service. Vi betalar alla begravningsavgift när vi betalar skatt, men den slussas inte in i statsbudgeten utan vidare till församlingar och liknande. En sådan finansiering skulle kunna garantera oberoendet samtidigt som man slapp TV-avgiften.

Det låter bra, men verkar tyvärr svårt. Och dyrt. Bara för att Skatteverket tar in skatt så betyder inte det att skattetabeller anpassade för en TV-avgift skulle vara gratis. (Begravningsavgiften är därtill procentuell medan det rådit konsensus om att TV-avgiften inte borde variera med inkomst, vilket gör uppbörden något mer komplicerad.) Så argumentet att en begravningsavgift skulle spara pengar tror inte jag håller. Vill man införa det måste man nog snarare tänka sig att satsa pengar. Den senaste public service-utredningen kom också till slutsatsen att det inte skulle vara möjligt att momsbelägga en sådan avgift och på så sätt få in bolagen i momssystemet. Men nu, när man funderar på andra momslösningar, kanske begravningsavgiften väcks till liv igen så att säga. Samtidigt kommer förstås andra verksamheter att också vilja ha en särskild finansieringslösning. Och då gäller det att argumentera för att just den här verksamheten – som bland annat har till uppgift att granska makten – ska ha en egen lösning.

Helt säkert är att vi inte hört sista ordet om TV-avgiften. Den är en never ending story. För att illustrera detta ska jag avsluta med att citera ett brev som jag hittade i Televerkets arkiv tidigare i våras från Landshövdingen i Gävleborgs län (vars namn jag inte kan läsa) till Generaldirektören för Telegrafverket Herman Rydin, daterat 28 september 1925 (långt innan det fanns moms):

Broder!

Då jag häromdagen såg hur kraftigt radiolicenserna tillvuxit fick jag i samband med annat liknande ärende en tanke, som härmed överlämnas till benägen prövning:

Skulle icke radioinnehavet lämpligen kunna deklareras å skattedeklarationen i februari och / eller licensavgiften inbetalas med kronoskatten? Fördelarna av både det ena och andra synas avsevärda. Skattemyndigheterna äro väl icke angelägna, men avgifter för brand- och kreatursförsäkring samt till hushållningssällskap debiteras dock redan nu medels kronodebetsedeln. Minderåriga med egna licenser torde eventuellt få deklareras och taxeras via föräldrar och målsmän.

Med hjärtlig hälsning

Din tillgivne

Teknikneutral integritet

I dag är det ett år sedan signalspaningslagen klubbades igenom i Riksdagen. Som av en händelse var jag på seminarium om denna lag i går. Det var ADBJ – Svenska föreningen för IT och juridik som anordnade och seminariet hade rubriken ”Klarar staten av att hantera frågan om integriteten?”

Talare var dels Anders Lagerwall som skrivit en uppsats om hemlig övervakning och Europakonventionen (som fått föreningens pris för bästa examensarbete), dels Clarence Crafoord på Centrum för rättvisa som anmälde lagen till Europadomstolen förra sommaren.

Det var ett bra och intressant seminarium med en efterföljande diskussion som inte riktigt ville ta slut (se en kommentar här). Flera saker var nya för mig, inte minst när det gällde just Europakonventionen och hur den är uppbyggd och tänkt att fungera. Det var framför allt artikel 8 som var i fokus. Den lyder:

1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.

2. Offentlig myndighet må icke störa åtnjutandet av denna rättighet med undantag för vad som är stadgat i lag och i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till landets yttre säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd, förebyggande av oordning eller brott, skyddandet av hälsa eller moral eller av andra personers fri- och rättigheter.

Vad som ofta framförts i diskussionen om signalspaningslagen, och detta i huvudsak från regeringshåll, är att signalspaningen måste få vara teknikneutral eftersom så mycket korrespondens och kommunikation går i kablar. (Se bland annat Mark Klambergs inlägg med just den fokuseringen.) Vad Clarence parentetiskt lyfte fram i den efterföljande diskussionen men som verkligen fångade mitt intresse var att artikel 8 givetvis också måste vara teknikneutral. Det kan inte spela någon roll om vi skickar vanliga pappersbrev, flaskpost eller krypterade email – vi har ändå rätt till skydd för vår korrespondens. Clarence menade att just denna sida av det teknikneutrala myntet inte vänds upp så ofta i debatten och jag kan hålla med honom. (Vid en snabb sökning hittar jag bara ett inlägg som gör denna koppling. Det finns med säkerhet många fler, men det har inte blivit någon större diskussion. Rätta mig gärna om jag har fel.)

Det illustrerar igen hur problematiskt begreppet teknikneutralt kan bli när man försöker använda det för att legitimera vissa redan fattade beslut. Men begreppet är problematiskt även som framtidsvision eller strategi. Den antyder att tekniken bara är ett verktyg och att verktyget inte ska ha betydelse för verksamheten.

En av grundarna till ämnet teknikhistoria som akademisk disciplin hette Melvin Kranzberg och ett av hans mest citerade uttalande, Kranzbergs första lag, är ”Technology is neither good nor bad – nor is it neutral”. Att säga att teknikneutral reglering eller lagstiftning skulle kunna jämställas med utsagan att teknik är neutral är förstås en förenkling. Samtidigt finns ändå en del att fundera på när det gäller just teknikneutralitet och neutral teknik.

Staffan Malmgren vänder lite på diskussionen i sin krönika i TechWorld 2 2009 där han säger att teknikneutralitet används för att lagstiftaren uppfattar den tekniska förändringen som så snabb att man annars inte skulle hinna med. Det är tvärt om, menar Staffan, att mycket teknik inte alls ändrar sig – en teknikhistorisk sanning förstås. Hans poäng är att genom att göra regleringen teknikneutral så cementeras de samhälleliga målen med regleringen, och det är en mycket bra poäng.

Tekniken och samhället förändras, och med dem behovet av och önskan om reglering. Begreppet teknikneutralitet skymmer därför mer än det förklarar och bör sättas under lupp.

När blir det nya gammalt?

Jag befinner mig på konferens i Bonn på en plenarsession med titeln ”Traditional media vs. web media – friends or foes”. Panelisterna är kunniga och hämtade från olika delar av världen. Och diskussionsledaren lyckas faktiskt få publiken att delta med relevanta frågor. Det är intressant. Men en stor fråga för mig blir ändå obesvarad, och heller inte ställd: när blir det nya gammalt? När slutar vi tala om ”de nya medierna” som nya medier och börjar betrakta dem som medier helt enkelt? I gårdagens välkomstanförande sa visserligen Erik Bettermann, vd på Deutsche Welles som är värd för konferensen, hela tiden ”de så kallade nya medierna”, vilket är ett steg på vägen mot en förändrad syn. Det är ett sätt att erkänna att ”nytt” är en etikett.

Självklart är frågorna kring de ”nya” och de ”gamla” medierna centrala och var de möts oavvisligt intressanta, men när slutar vi se en motsättning mellan det som fanns före 1995 och det som kommit sedan? Skälen till etiketteringen är säkert många och de har sina funktioner, men ur ett historiskt perspektiv kan jag inte annat än fundera på när etiketten ”ny media” inte längre kommet att vara giltig för vad den används till i dag.

Ingenjörsbrist eller intressebrist

Det saknas ingenjörer samtidigt som det är i händerna på denna yrkesgrupp som framtiden ligger. Ja, så kan man sammanfatta en del av den diskussion som nu förs i organ som exempelvis IVA-aktuellt och på Teknikdelegationens hemsida. ”Ingenjörer är vårt moderna samhälles ryggrad och det är mycket viktigt att vi lockar duktiga ungdomar till den yrkesbanan” skriver därtill Christer Fuglesang i sitt senaste nyhetsbrev (som egentligen är en lista på vilka symboler han ska ta med sig på sin nästa rymdfärd – en mycket intressant lista med motiveringar).

Ofta gäller det att sälja in teknik och naturvetenskap till framför allt flickor, men i högre utsträckning även till pojkar. Man vill försöka förklara vad det egentligen handlar om för att de ska bli intresserade och komma och studera och så småningom bli ingenjörer och börja arbeta i det svenska näringslivet. Eller i industrin, som vi sa förr i världen. KTH drar sitt strå till stacken och lanserade tidigare i våras KTH på insidan vars slututställning invigdes i dag. Namnet leder förstås tanken till hippa tillställningar som Bergs eller kanske framför allt Konstfacks utställningar och invigningstalare var ingen mindre än… Alex Schulman.

Jag tror att det är viktigt att i den allmänna debatten problematisera vad teknik och vetenskap egentligen är eftersom många föreställningar som finns inte alls reflekterar verkligheten. Vetenskapens världsomstörtande anspråk är det nog inte många vetenskapsmän och – kvinnor som kan identifiera sig med i sin dagliga verksamhet. Och den innovations- och entreprenörsinriktade synen på teknik är förmodligen på samma sätt avlägsen för den tekniker som sysslar med förbättringar av teknik i små steg i taget. Projekten i KTH på insidan är väl valda ur det perspektivet.

Samtidigt tror jag också att själva ingenjörsutbildningen måste förändras, inte bara diskussionen om teknik och vetenskap. En större kunskap om teknik och vetenskap i en samhällelig kontext – för det är bara där den kan förändra – är viktigt för ingenjörernas förståelse av sitt eget uppdrag. Och det är också min övertygelse att vi genom en utbildning som förmedlar en sådan kunskap kan få andra ingenjörer än de vi har i dag, ingenjörer med större intresse för samband och beroenden. Lika viktig som förståelsen för ingenjörens samhälleliga roll är ingenjörsutbildningens struktur. De olika kurserna ska vara kopplade så att deras funktion framgår tydligt för teknologen. Så är det inte alltid i dag, men det pågår arbete för att förändra ingenjörsutbildningen på våra tekniska högskolor, och det är ett viktigt arbete som förtjänar både pengar och uppmuntran.

Det finns följaktligen mycket att göra för att råda bot på ingenjörsbristen. Och visst har initiativ som Teknikdelegationen en viktig funktion. Men jag blir också lite orolig för att det handlar mer om yta än om djup. Jag hoppas verkligen att jag har fel, men jag kan inte annat än studsa inför det faktum att man har illustrerat hemsidan med en bild där Einsteins ikoniska formel E = m c2 är fel. Det stora ”E”t är utbytt mot ett litet ”e” vilket gör formeln till nonsens. (Jag påtalade detta för delegationens kansli för ett par månader sedan, men utan resultat.) Det är som om Svenska Akademins hemsida skulle ha stavfel i rubriken – det skulle liksom urholka förtroendet något.

Fast det skulle ju aldrig hända. Och hände det skulle det åtgärdas omedelbart. När det gäller det naturvetenskapliga språket är det fortfarande exklusivt. Till och med en av 1900-talets främsta vetenskapliga upptäckter kan felstavas utan att någon höjer på ögonbrynen. Det kanske är det som är problemet. Teknik och vetenskap, språket och kunskapsformerna, ses fortfarande som isolerade verksamheter av litet allmänt intresse, och det är det betydligt svårare att ändra på.

Digitalradio i förändringens vind

Det händer mycket inom medierna nu. I alla fall om man ska tro BBCs vd Mark Thompson som besökte Sverige förra veckan och höll ett anförande på Public Serivce-dagen. Det är en tillställning som de svenska public service-företagen ordnar årligen för att stimulera till diskussion om etermedier. ”Media is facing unparalleled change” sa Thompson och mycket av hans budskap kretsade kring förändring och vad public service måste göra för att inte – som musikindustrin (hans exempel) – komma ohjälpligt efter.

Som historiker drar man förstås öronen åt sig inför denna tendens att lyfta fram samtiden som unik. Men Thompson har säkert, precis som många andra, sina skäl. Om man upplever att en verksamhet och en organisation behöver förändras är givetvis ett yttre förändringshot ett argument så gott som något. Och visst har han rätt: det händer mycket, på många områden.

Därför är det lite intressant att läsa dagens debattartikel i Svenska Dagbladet om digitaliseringen av radio, för här står det still. Artikeln i sig erbjöd egentligen inga nyheter. Mats Svegfors (SR), Staffan Rosell (SBS Radio) och Christer Modig (MTG Radio) anser att det är dags att Regering och Riksdag ser till att svensk radio kan förbli ett attraktivt medium även i framtiden och för det krävs beslut och pengar. (Även här används förändringsargumentet och målar upp risken att radio kan hamna (ohjälpligt?) på efterkälken.)

Vad som är intressant med artikeln är timingen. Diskussionen om digitaliseringen av radion är gammal; den är äldre än den om TV som ju redan är genomförd. Digitala sändningar påbörjades redan 1995 och mellan 1996 och 1999 byggdes sändarnätet ut till en 85 procentig befolkningstäckning. Men 2002 minskade täckningen till 35 procent efter ett beslut om att utvärdera verksamheten. Digitalradiokommittén föreslog 2004 att den digitala radion skulle byggas ut i etapper, men i december 2005 beslutade regeringen att inte göra det eftersom det inte fanns ”skäl att välja en enskild teknik för den framtida radiodistributionen”.

Vad som låg bakom detta beslut, som möttes med stor besvikelse bland många av landets radioter, råder det delade meningar om, men några har tillmätt just timingen betydelse. Pagrotsky, som då var kulturminister, höll just på att genomdriva övergången till digital distribution av TV via marknätet och att samtidigt göra motsvarande på radiosidan kan ha ansetts riskabelt. Det gamla analoga nätet skulle ju släckas och tittarna köpa digital-TV-boxar. Frågan om släckning av FM-nätet (som inte alls var en omedelbar nödvändighet för att bygga ut digital radio) och den därpå följande frågan om investering i nya radioapparater var trixig under ett valår. Samtidigt fanns det naturligtvis en rad andra skäl att inte bygga ut. Parallellsänding är dyrbart, teknikutvecklingen är snabb (inte minst när det gäller trådlöst internet) och konsumenternas beteende svårt att förutse, standardiseringsfrågan är komplicerad eftersom man inte vill ha en situation där svenska radioapparater endast svenska program höra.

Nåväl. Regeringen gav istället Radio- och TV-verket i uppdrag att följa utvecklingen och Sveriges Radio skulle prova olika distributionsvägar. Verket presenterade sin slutrapport i juni förra året, ungefär samtidigt som Public service-utredningen presenterade sitt betänkande. Den förra förordade en digitalisering eftersom branschen nu var enig, den senare var mer öppen men ansåg att det skulle vara möjligt att digitalisera under förutsättning att det fanns en enighet om standard, om tillståndsregler och att konsumenten fick ett mervärde. Ett problem med den tidiga digitalisering var nämligen att försäljningen av mottagare var mycket låg, vilket inte kan tolkas som annat än att mervärdet var begränsat.

Sedan förra sommaren har utredningen om kommersiell radio lämnat sitt betänkande, men därefter har det varit tyst. Departementet arbetar. Public service-proppen skulle ha kommit förra veckan men är försenad berättade kulturministern. Hon hoppas den ska vara klar under maj månad. Ur denna propp har man lyft frågan om moms som länge varit ett problem. Att man också har lyft radiodistributionen är inte osannolikt med tanke på att det inte bara rör public service. Så varför skriver radiobolagen på Brännpunkt just nu?

En sak är i alla fall säker och det är att Mats Svegfors snabbt har lärt sig betydelsen av lobbyarbete. På Public service-dagen avslöjade han att han under sina nio år som landshövding inte haft till närmelsevis så många kontakter med regeringen som han haft under sina tre månader som radiochef. Det ligger nära till hands att tro att det nu kanske håller på att hända något.

Edelcrantz och Turing: teknik- och vetenskapshistoriska romanfigurer

Jag har just avslutat läsningen av två svenska romaner som kom ut det senaste året. De är väldigt olika, men kan ändå diskuteras tillsammans. I Malte Perssons Edelcrantz förbindelser är det Edelcrantz, född Clewberg, och hans liv i vetenskapens, teknikens och inte minst maktens närhet som vi får följa från ca 1750 till 1821. Huvudpersonen i David Lagercrantz Syndafall i Wilmslow är matematikern Alan Turing. Minst lika viktig är emellertid den lokale polisen Leonard Corell som är satt att utreda Turings (påstådda) självmord 1954.

Edelcrantz har gått till eftervärlden främst som uppfinnare (eller i alla fall förfinare) av den optiska telegrafen och för att han införde ångmaskinen på Eldkvarn, men han hade många strängar på sin lyra. I Perssons uppräkning framstår de ibland som oräkneliga och många måste ha varit sinekurer, ett relativt vanligt sätt för kungen att försörja folk på tycks det. Turing å andra sidan, må ha varit mångsysslare, men spridningen på hans produktion är betydligt mer begränsad även om bidragen förmodligen är mer betydelsefulla. Han arbetade med dekryptering under andra världskriget men är åtminstone i vissa cirklar mest känd för sitt arbete med artificiell intelligens.

Språkligt skiljer sig romanerna mycket åt. Trots att Lagercrantz ägnar sig åt att lära ut kreativt skrivande är texten stundtals omständlig och knölig. Berättartekniskt är den emellertid medryckande och jag läste ut den mycket snabbare än Persson som legat på nattduksbordet länge. Lagercrantz konstruerar en historia som man vill veta slutet på medan jag läste färdigt Persson främst på grund av hans språkekvilibrism som bitvis är mycket underhållande. Den stora behållningen av Lagercrantz roman är istället beskrivningen av polisen Cornells inre liv och tankar. Här utspelas en människas inre kamp mellan självförhävelse och självförintelse och det är mycket bra. Samma tendens finns även hos Persson – Edelcrantz inre liv får vi också ta del av – men det görs med mycket mer distans, det hettar aldrig till och blir på känslomässigt allvar.

Skälet till att jag ändå kopplar ihop dessa två är att de tycks vara något så ovanligt som teknik- och vetenskapshistoriska romaner. Vad krävs då för att man ska kunna sätta den beteckningen? Jag tror att det handlar om att man tar ämnet på allvar. Författaren ryggar inte för sammanhanget som för många kan tyckas på samma gång svårt och tråkigt. Istället blir tekniken och vetenskapen just en del av det normala, en del av dessa människors liv. Och död. I Edelcrantz fall absorberar hans vetenskapliga produktion honom samtidigt som även annat får ta plats, inte minst kärleken till Kellgren eller problemen på Operan. När det gäller Turing får vi följa polisens försök att förstå och klura ut vad Turing egentligen ägnade sig åt, samtidigt som ensamheten och prestationsångesten hela tiden lurar runt knuten, och han inte kan dölja sin avsky över att Turing var homosexuell. I det avseendet är romanerna spegelbilder och verkligheten omkastad; Edelcrantz rör sig i en maskulin, homosocial miljö där manlig vänskap och dyrkan är norm, England på 1950-talet tycks genomsyras av homofobi och Turing blir också dömd i domstol.

Är böckerna bra? Jodå, men inte strålande. Om någon frågar mig om ett boktips från det senaste årets läsning kommer jag inte föreslå varken Edelcrantz eller Turing. Men får jag istället frågan om jag kan rekommendera en roman som anknyter till mina forskningsintressen så har jag nu två på lut.

Forskningsnot: pengar

”The Cash and Checkless Society”
I ett par artiklar i detta nummer av Tele omtalas det planerade elektroniska betalningssystemet, som väntas komma i funktion under detta decennium och som blir allt mer omtalat och omskrivet. Det slutliga målet är ett samhälle där kontanter och checkar är obehövliga, ett ”cash and checkless society”. Vad bör det heta på svenska? ”Det kontant- och checklösa samhället” är en lång och otymplig term som låter som en dålig översättning från engelska. Kan Teles läsare hitta på en kort och bra svensk benämning?

Vi utlyser alltså en tävling och anslår 50 kronor i pris till det bästa förslaget, som vi hoppas kunna använda i fortsättningen i Tele och som kan bli en allmänt accepterad svensk term. Prissumman är blygsam, men uppgiften bör erbjuda läsarna en stunds stimulerande huvudbry. Sänd in Ert förslag senast den 1 juni till Teles redaktion, 123 86 Farsta.

Ovanstående notis var införd i Televerkets interntidning Tele 1970. Den fångar, som notiser ibland gör, på ett obetalbart vis tidens flykt. Så nära och ändå så långt borta.

Seminarium om internationell tidskriftspublicering

Att vi har mycket att vinna på att internationalisera forskningsresultat, även i humaniora och samhällsvetenskap, tror jag många är eniga om. Men det är tyvärr en fråga som tycks ha kommit i skymundan av andra aspekter av internationalisering, och då kanske framför allt tidskriftspublicering. Det faktum att publicering i internationella refereegranskade tidskrifter ibland används som mått på kvalitet eller som ett incitament, och den diskussion som detta resulterat i när det gäller konsekvenserna av kvantifiering, skymmer betydelsen av att sprida forskningsresultat till en större grupp läsare.

Men det är inte lätt att skriva artiklar på främmande språk. Träning krävs. Som ett led i att förbättra denna träning, framför allt för de yngre forskarna på vår avdelning, arrangerar vi två seminarier under rubriken ”att publicera i internationella refereegranskade tidskrifter” på måndag den 20 april. Anmäl dig till mig på nina [at] kth [punkt] se om du vill komma.

Här är programmet:

10-12

”How does publishing in an international refereed history journal work?”

Editor in cheif of Technology & Culture since 1996, John Staudenmaier SJ, talks about the procedure of double blind refereeing, why T&C is a high ranked journal and discusses what features he thinks constitutes a good article.

lunchbreak

13.30-15.30

”Publishing in international history journals – a few ideas”, Professor Rebecca Herzig, Bates College, Maine, discusses how to publish in a journal from the viewpoint of the author. How do you choose journal and what do you need to pay attention to when writing and submitting.

”Forska lagom”

Förändringarna inom forskningsvärlden intresserar förstås forskarna. Eftersom det tycks hända mycket på universitetsområdet just nu pågår samtidigt en stor diskussion bland de akademiskt verksamma om dessa förändringar. Ett bidrag till diskussionen kom i november och bär titeln Forska lagom och vara världsbäst: Sverige inför forskningens globala strukturomvandling (Stockholm, 2008). Det är en bok redigerad av Sverker Sörlin & Mats Benner som samlar ett drygt dussin uppsatser som berör forskningspolitik och forskningsideologi, forskningens villkor och dess organisering, forskningens roll i samhället och forskarnas ansvar.

Bidragen spretar något. En del framstår i första hand som kortare debattinlägg medan andra är väl genomarbetade vetenskapliga publikationer. Till den senare kategorin hör exempelvis Sven Widmalms ”Innovationssamhället” som är en av mina favoriter. Detta beror inte bara på Widmalms omisskänliga ironiska stil när han visar på strukturer och värderingar genom väl valda exempel, utan också på att han verkligen fångar en ideologi som griper kring sig. En annan läsvärd uppsats är Maureen McKelvey et als ”Forskning och kommersialisering – vad är problemet?” som delvis kan tjäna som fond för Widmalms uppsats även om den också diskuterar annat.

Det handlar inte bara om naturvetenskap, teknik och medicin, även om mycket av innovationsdiskussionen cirkulerar runt dessa ämnesområden, vilket i sig är något som diskuteras. Det finns också uppsatser som berör humaniora och samhällsvetenskaperna, men de framstår mer som debattinlägg i skuggan av andra discipliner. Detta i sig är förstås intressant. Av intresse är också inledning och avslutning av redaktörerna där, som sig bör, bokens och uppsatsernas bidrag diskuteras i en bredare kontext.

Boken är utgångspunkt för ett Kvalitetsseminarium arrangerat av KTHs fakultetsnämnd och fakultetskollegium nu på torsdag, den 26 mars, 13.15-14.30 i sal K1, Teknikringen 56. Sörlin presenterar.

Radiochefen om bloggar

Jag vet inte riktigt varför, men jag blir lätt beklämd över Mats Svegfors uttalande om bloggar i en intervju i SvD häromdagen.

”Det är nästan omöjligt att hitta kvalitet på svenska bloggar, det mesta är en form av insändare. Det mesta är smörja, det är inte värt tiden för det är bara okvalificerat tyckande och bara en annan publiceringsform för insändare.”

Kanske beror det på att uttalandet är så kategoriskt, och så starkt, och att det rimmar så illa med vad jag förväntat mig av den nye radiochefen som i andra sammanhang visat prov på stor integritet och kunskap. Jag har hela tiden tyckt att Svegfors var ett gott val av styrelsen eftersom han hade erfarenhet av andra medier än etermedierna. Men nu blir jag tveksam. Därtill kan jag inte för mitt liv förstå hur han har letat för att komma till slutsatsen att det är omöjligt att hitta kvalitet. Min enkla och begränsade erfarenhet visar det motsatta, att det är ganska lätt att hitta kvalitet. Man gör precis som vanligt, man börjar i kvalitet och letar sig vidare genom andras bedömningar av kvalitet.

Och inte kan man hoppas på att han är felciterad heller. Uttalandet gjordes ju i en välrenommerad tidning och till en riktig journalist…