Nina Wormbs

Ny mediemyndighet skulle kunna överbrygga klyfta

Under första halvan av 1990-talet hände mycket inom de svenska etermedierna. 1991 beslöt riksdagen om en reklamfinansierad marksänd TV-kanal och 1993 infördes privat lokalradio – som i folkmun kallas kommersiell radio. Ägarförhållandena för public service ändrades 1993 då det så kallade moderbolaget upplöstes och de tre bolag vi har i dag, UR, SR och SVT, kom att ägas av en statlig förvaltningsstiftelse. Ungefär samtidigt inrättades Radio- och TV-verket, Radionämnden bytte namn till Granskningsnämnden och Post- och telestyrelsen bildades bland annat som ett resultat av att televerket bolagiserades 1993 och frekvensförvaltningen lyftas därifrån. Vid samma tid bröts också rundradioverksamheten ut ur televerket och blev Teracom. Även Medierådet har anor från denna period och är egentligen en kommitté. Och så fick vi Radio- och TV-lagen, som är ett undantag från Yttrandefrihetsgrundlagen.

Nu händer det mycket igen. Eller det kommer i alla fall en rad förslag på förändringar. Remissomgången för AV-utredningens betänkande, som i huvudsak går ut på att harmonisera Radio- och TV-lagen med det europeiska AV-direktivet, avslutas i dagarna och för betänkandet om Kommersiell radio gick remisstiden ut i februari. Inom Regeringskansliet förbereder man nu den proposition om public service som ska ligga till grund för nya sändningstillstånd, baserat på Public service-utredningens betänkande från i somras och efterföljande remissomgång. Det senast i raden av förslag på förändring är en Departementspromemoria med titeln Översyn av vissa mediemyndigheter: en effektivare administration Ds 2009:4. Där föreslås att man ska slå ihop några av de mindre myndigheterna till en större eftersom just medieområdet har så många väldigt små myndigheter.

Tanken verkar god och sannolikheten för att man kan effektivisera administrationen är stor. Frågan är emellertid om man inte skulle passa på att samtidigt försöka överbrygga den klyfta som finns mellan de myndigheter som sorterar under Kulturdepartementet och de som sorterar under Näringsdepartementet. Där finns de riktigt stora möjligheterna till effektivisering. Inte genom administration utan genom kommunikation och ökad förståelse. Mycket talar för att framtiden ser väldigt olika ut beroende på om man frågar företrädare för Näringsdepartementet eller för Kulturdepartementet. Ändå är det dessa departement, och i någon mån Justitiedepartementet, som äger många av de frågor som rör informationssamhällets framtid. Om dessa politikområden kunde hitta en gemensam vision för informationssamhället – ett samhälle som behöver nya kulturella uttryck, nya ekonomiska lösningar och flexibel infrastruktur – så vore mycket vunnet.

Vi behöver mer än teknik och vetenskap

Jag blev inbjuden till Vetenskapsradion Klotets bloggstafett för att göra ett inlägg under rubriken Vilka är de smartaste energilösningarna för ett framtida fossilfritt samhälle?

När vi talar om energi, om jordens resurser och om vår framtid så är det ofta stort fokus just på de tekniska lösningarna och den vetenskapliga kunskapen. Men det hjälper inte hur avancerad teknik vi än kan ta fram, om vi inte också använder den. Det kan verka trivialt, men steget från uppfinning till utvecklad och väl använd innovation är ofta stort och kräver långt mer än teknik och vetenskap.

Det är utmärkt att stora resurser satsas på forskning och utveckling av ny energiteknik och på att göra de system vi har i dag säkrare och effektivare. Det finns en rad stora utmaningar på det teknovetenskapliga området när det gäller energifrågan och det är viktigt att kunskapen breddas och fördjupas. Men jag påstår att även om det finns problem som våra ingenjörer och vetenskapsmän och -kvinnor verkligen måste brottas med, så är den stora utmaningen för ett fossilfritt samhälle en annan. Det riktigt svåra är att enas om en vision för detta samhälle och gemensamt bestämma att vi vill dit, med alla medel.

För det är svårt med förändring. Alla som ägnat sig åt nyårslöften vet hur knepigt det kan vara. Nog så vällovliga föresatser krymper ihop och blir till intet. Träningskort blir liggande, äpplena på fruktfatet skrumpnar och ambitionen att ringa oftare till mormor stannar vid en god idé. Jämförelsen haltar förstås, men det tydliggör ändå att det krävs vilja och vision för att förändra.

Vad som är en stor utmaning i en energiomställning är trögheten i de system som redan finns. Jag har tidigare argumenterat för att man inte ska underskatta de resurser som har investerats och fortsättningsvis investeras i befintlig teknik. Det är ett misstag att döma ut en gammal teknik som dålig bara för att den först började användas för 50 år sedan. Tvärtom finns det mycket som talar för att teknik som utvecklats under lång tid blivit mycket bättre än den ursprungligen var. Det betyder inte, märk väl, att vissa saker med tekniken inte fortfarande är dåliga. Det är dåligt att bensinbilen släpper ut avgaser. Det är dåligt att kärnkraften lämnar farligt avfall som vi inte vet vad vi ska göra med.

Poängen med att synliggöra existerande investeringar, och inte avfärda viss teknik som omodern för att den är gammal, är att vi lättare kan skapa en hållbar strategi för förändring. Vi måste erkänna och förstå hur mycket resurser som är bundna i dagens teknik för att vi ska kunna byta teknik till i morgon.

För byta måste vi. Och det är här politiken och de stora aktörerna kommer in. Vissa lösningar är distribuerade och kräver ingen central samordning. Kanske räcker lite ekonomiska styrmedel. Andra lösningar däremot kanske bara kan lyckas genom planekonomiska centraliserade åtgärder eftersom de initiala investeringarna är så stora. Då måste det finnas en tydlig vision att samlas kring.

Och det finns tecken som talar för att det nu växer fram en stark och gemensam vilja till förändring, en bild som bekräftades av Energimyndighetens generaldirektör i onsdagens Klotet. Människor engagerar sig, debatterar, bloggar, föreläser och skriver böcker. Det senaste bidraget är Klas Eklunds Vårt klimat: ekonomi, politik, energi, som förespråkar en bukett av samtidiga lösningar och som andas hoppfullhet. Det behöver vi också.

Vilken är din bild av Arktis?

Är det en isbjörn på ett ensamt och krympande isflak, en hjältemodig upptäcksresande i frostbitet helskägg, en inuit med hundspann på Grönland, eller gruvbrytning på Svalbard? Kanske ser du en karta framför dig med Nordpolen som centrum och olika streck som gör anspråk på att vara gränser för Arktis.

Author credit Philippe Rekacewicz, UNEP/GRID-Arendal; http://maps.grida.no/go/graphic/definitions_of_the_arctic

Jag tillbringade eftermiddagen i Riksdagens förstakammarsal. Titeln för seminariet var Arktis – en region i förändring och arrangörer var Nordiska rådets svenska delegation, Svenska kommittén för internationella polaråret och Norden i Fokus. Det nordiska avspeglade sig både i perspektiv och i val av talare. Det transnationella är uppfriskande eftersom det tvingar till perspektivbyte, och här fanns även en rad andra motsättningar som komplicerade en diskussion som trots sin nivå var tillgänglig för en intresserad allmänhet.

För det var verkligen ett mycket givande seminarium – den ”arktiska ledan” lyste med sin frånvaro – med många olika infallsvinklar från forskare, både humanister, samhällsvetare och naturvetare, från politiker och från myndighetsföreträdare. Några axplock: Sverker Sörlin, ordförande i Svenska kommittén för internationella polaråret, inledde med att tala om IPY som nu lider mot sitt slut. Det blev en exposé över vad som varit under tidigare polarår och vad som gjorts denna gång, med en avslutning om vad som borde göras, politiskt. Sara Larsson, styrelsemedlem i Sametinget, drev framgångsrikt tesen att bristen på en svensk politik i Arktis är kongenial med bristen på en aktiv samepolitik. Annika E Nilsson, Stockholm Environment Institute, talade om den starka kopplingen mellan geopolitik och klimatforskning samt vilka bilder som finns av Arktis. I det följande samtalet mellan Mark Klamberg, folkrättsjurist, och Mats Engström, ledarskribent på Aftonbladet, lyftes centrala geopolitiska frågor om exploateringen av Arktis och vad Sverige, och EU kan och bör göra.

Mest förvånande för mig var nog ändå det inkluderande perspektivet på Arktis invånare. Det lever 4 miljoner människor i Arktis och de representerar ett 40-tal olika folkgrupper. Några få var talare på seminariet. För att dessa ska kunna leva kvar krävs inte bara att klimatförändringarna stoppas utan också att det finns fortsatt möjlighet till försörjning. Att göra Arktis till ett reservat är inte en lösning för Arktis invånare, åter ett givande perspektivbyte.

Under sena eftermiddagen visade också fotografen och författaren Magnus Elander bilder ur sin senaste bok. Det var bedövande vackert. Och inte så förvånande fick dessa bilder med sin skönhet och sin skärpa, sitt släpljus och sin ofattbart skiftande skala mig att känna, snarare än tänka. Det är förstås effektfullt eftersom vi förstår mer när våra känslor också är inkopplade. Politiska beslut ska vara grundade i kunskap, men det krävs engagemang och känslor för att driva en ideologisk politik.

Det heter att en bild säger mer än tusen ord. En slutsats av seminariet i dag var att tusen bilder säger mer än en. Och när det gäller Arktis behöver vi många bilder för att förstå, förstå att vi måste göra något.

Thebe – arkeologi som spel

Hur lär man sig om historia, arkeologi eller vetenskap? Vad är det som formar våra föreställningar? Det funderar jag på då och då, inte minst i relation till mina barn. (Se tidigare inlägg om rymdhjälm.)

Julens bästa klapp var ett vetenskapshistorisk spel i arkeologi. Thebe (eller Thebes) heter det och är tyskt från början. Det går ut på att samla poäng genom att gräva upp skatter i Egypten, Palestina, Grekland, Mesopotamien och på Kreta. För att få gräva måste man ha kunskap och den skaffar man i London, Paris, Rom, Berlin, Wien eller Moskva. Genom böcker! Men det tar tid att läsa böcker, så man ”betalar” genom att flytta den ena av sina spelpjäser ett visst antal veckor på spelplanen som har 52 steg. Varje steg är en vecka och ett varv är alltså ett år.

Detta att betala med tid och låta tid vara dimensionen man rör sig i parallelt med förflyttningen av den andra spelpjäsen mellan utgrävningsplatser och städer på spelplanen tycker jag är väldigt klurigt. Tiden går även vid utgrävningarna; ju längre man gräver desto fler poletter får man plocka ur påsen för just den platsen. Och ju fler böcker man läst, antingen speciellt inriktade på just den platsen eller mer allmänna böcker, desto fler poletter får man plocka och desto större chans har man att få riktiga skatter.

Skatterna är ”riktiga”, dvs det är faktiska fynd som är avbildade på poletterna, som Tutankhamons mask i Egypten, en del av Parthenonfrisen i Aten eller Ormgudinnan från Kreta. De poletter som är nitlotter lägger man tillbaka i påsen och på så vis blir det svårare att hitta något värdefullt på en plats där någon grävt tidigare.

Det här spelet har blivit en favorit hos oss. Det är lite för komplicerat för femåringen som tappar intresset efter ett tag, men åttaåringarna förstår reglerna snabbare än farmor och farfar och kommer ihåg dem bättre än mamma och pappa. Det gäller att ha tur men ger också utrymme för strategiskt spelande. Och det inbjuder till riktigt givande diskussioner.

Sociala medier, det privata och hur vi väljer

Sveriges Radio P1 har just nu en serie program under rubriken På nätet. Det ska bli fem inslag totalt och hittills har man behandlat nakenhet eller transparens på nätet samt bloggning, som visade sig överlappa varandra. Intressantast i det första programmet var ändå diskussionen om var gränsen för det privata går, en diskussion som anknyter till Merete Mazzarellas understreckare häromdagen (som jag kommenterade här).

Det sägs ofta att man ska vara personlig men inte privat, men vad som ska betecknas som privat är förstås subjektivt, som Cissi Wallin påpekade. Fast kanske inte bara tänker jag. Förskjutningen av det privatas gräns är väl ändå en kollektiv process, historiskt och, i alla fall delvis, lokalt beroende.

Joakim Jardenbergs kalender på nätet fick tjäna som exempel på transparens. Jag kan inte annat än blekna över möjligheten att min kalender en dag skulle vara öppen för alla och envar. Det tog mig ungefär ett år att bestämma mig för att blogga och jag har helt valt bort Facebook och liknande. Att folk skulle veta vad jag ska göra torsdag förmiddag känns främmande och rätt läskigt. Men som Jardenberg påpekar i ett mail så kan jag ju inte veta innan jag har provat. Det är förstås helt sant. Jag kan inte veta om MySpace är min grej om jag aldrig testat. Men det gäller ju å andra sidan alla saker. Vi kan inte veta innan. Vi kan bara tro. Och det är ju så vi överlever eftersom vi inte kan prova allt. Genom våra föreställningar och fördomar väljer vi och väljer bort nätverk, filmer, böcker, maträtter, konferenser etc. Och dessa val styrs i hög grad av vilka val vår omgivning redan har gjort. Om Facebook var något mina arbetskamrater eller mina vänner använde så skulle jag nog också prova. Men eftersom det inte är så, väljer jag istället att pröva en nybörjarkurs i fiolspel.

Genom Gustav hittar jag The End of Cyberspace av Alex Soojung-Kim Pang och ett inlägg om tekniken och ensamheten. Nya kommunikationsformer har gjort att yngre människor inte längre vet vad det är att vara ensam, och följaktligen inte heller vad det kan ge. Det är en lysande kommentar till sanningen man vet vad man har men inte vad man får.

Rymdhjälm – del II

Som jag nämnt i en tidigare post experimenterade vi för en tid sedan med papier-maché eftersom vi behövde göra en rymdhjälm. Jag funderade lite på vilka förebilder och önskningar som skulle forma vår hjälm och rymdutstyrsel. Vilka föreställningar om rymddräkter har egentligen en åttaåring? Själv tänkte jag nog mest på Hergés Månen tur och retur, där Tintin, Kapten Haddock, Kalkyl och de andra (de blev ju ganska många i rymdraketen till slut, med känt resultat) hade organgea dräkter och glashjälmar, men det gav inga spår i vår dräkt.

Det gjorde inte heller Kenny Starfighter (en serie som SVT nyss repriserat), eller Christer Fuglesang och den rymddräkt som man kan klättra in i på Tekniska museet. Snarare styrdes vi av banal tillgång på material. Silvertyg verkade passa och högblank färg hade vi bara i grått. Antennerna är gjorda av glittriga lila piprensare. Och så vapnet, inte att förglömma: en liten avlång pappask med plastlock, delvis fylld med små färgglada mjuka bollar och sedan svept i silvertyg. För inte behöver man ha sett Stjärnornas krig för att veta att ska man ut i rymden då måste man ha ett färgglatt vapen som glittrar. Är det inte lite intressant? So much for Peaceful uses of outer space.

Integritet och informationssamhälle

Integriteten är på allas läppar och det är den nya tekniken som gör den så intressant. SvD Under strecket har tre dagar i följd haft artiklar om informationssamhället och integriteten under rubriken Digitala spår. Först ut var André Jansson som recenserade boken iSpy av amerikanen Mark Andrejevics. I fokus är den ”mjuka” övervakning som vi själva utsätter oss för genom vår konsumtion. ”Övervakning har […] blivit en integrerad del av mediekonsumtionen som sådan. Oavsett om människor använder mobiltelefon eller shoppar online genereras data som positionerar individen i det sociala och/eller geografiska landskapet.” Återigen poppar konsumtion upp som en central aspekt av vår tid. Begreppet konsumtionssamhället har tidigare haft en tydlig politisk klang och använts som en kritik mot en framväxande ordning, på samma sätt som kommersialismen tidigare. Men mer och mer tycks nu fokus flyttas till att verkligen studera vad den konsumerande människan är för något. Konsumtionsforskningen är inte ny, men den griper nu kring sig på ett för mig nytt och fruktbart sätt.

En intressant fråga, som Jansson ställer men bara antydningsvis besvarar, är varför den ”mjuka” övervakningen inte orsakar samma stormar som den statligt sanktionerade. Kanske beror det på att det är svårare att identifiera förövaren, som Jansson skriver. Det är en flerhövdad hydra, med sin legitimitet i långa avtal som vi pliktskyldigast skummar men inte förstår. Ett annat svar är att signalspaning sög upp energin och blev den symbolfråga som helt tycks kunna dominera ett offentligt samtal. Möjligen har det också med vanlig medielogik att göra, men jag är inte säker. Jag tror att löpsedlar om den ”mjuka” övervakningen skulle sälja nog så bra.

Merete Mazzarellas perspektiv, i den andra artikeln, är förändringen av det privata. Genom recensionen av Wolfgang Sofskys bok Privacy: A Manifesto historiserar Mazzarella det privata och komplicerar därmed en diskussion som ibland blir alldeles för platt. Hon menar att vi måste ge av det privata, men att vi också blir bättre på att skilja på vad som förväntas i den nya gåvoekonomin och vad vi faktiskt kan, och kanske bör, behålla för oss själva. (Att bloggen, som ju är en teknik fri att nyttjas som man vill, sedan fick åka med i uppräkningen av exempel på privatlivsutlämning må vara Mazzarella förlåtet. Samtidigt har hon kanske en poäng grundad i erfarenhet av hur denna teknik har använts, vilket får mig att reflexivt undra om jag ska ta bort sidan om bakning på min egen blogg…)

I den tredje artikeln diskuteras Steve Manns idéer om övervakning underifrån, det vill säga allas övervakning av alla. Mann verkar förespråka kapprustningsalternativet: om de har vapnet så måste vi också ha det; en sorts övervakningens terrorbalans. Enligt Olof Mathé menar Mann att samhället är ”så genomsyrat av teknik att det är illusoriskt att tro att vi fortfarande har ett privatliv” och lösningen är alltså mer övervakning. För mig känns detta inte bara som ett cirkelresonemang men också gravt ohistoriskt. Vi har haft totalitära övervakningsstater tidigare, utan den teknik vi har i dag. Jag kan inte se att tekniken i sig skulle vara tvingande här. Visst möjliggör tekniken saker, men än så länge är det vi som bestämmer hur den ska användas.

Gemensamt för alla tre inläggen är att teknikförändringar utgör en fond mot vilken integriteten diskuteras. I tre essäer försöker Nicklas Lundblad, nyligen begåvad med Guldmusen, att istället koppla loss integritetsdiskussionen från informationssamhället och dess teknik, och föra en friare, filosofisk diskussion om integritet, identitet och samhälle. Det är inte helt lätt visar det sig, men uppfriskande. I första inlägget vill Lundblad undersöka integriteten genom att via några specifika exempel studera vad som händer när vi förlorar den. Det andra inlägget ligger nära Mazzarellas resonemang om det privatas gräns. I det tredje, slutligen (?), lägger han ett samhällsperspektiv på integriteten. Här får Lundblad möjlighet att diskutera både transparens och glömska i relation till överordnade samhälleliga mål som tillväxt och utveckling, två perspektiv han berört tidigare. Det är både tänkvärt och läsvärt.

Grindvakter och demokrati

Ester Pollack skriver i dag om ”Newsmill – toppstyrd gräsrotsrörelse” i en kommentar i SvD. Hennes exempel visar med all önskvärd tydlighet hur gamla maktstrukturer flyttar ut på nätet, men under falsk flagg. Det finns inget demokratiskt i denna debattsite och den gamla grindvakten som somliga saknar (se tidigare inlägg) kan köpas för pengar. Det är träffsäkert och bra. Läs det!

PTS senaste bredbandskartläggning

Post- och telestyrelsen har i dagarna släppt sin senaste Bredbandskartläggning 2008. I pressmedelandet framgår att utbyggnaden till trots så ”visar kartläggningen att det fortfarande finns nästan 4 400 hushåll och företag som saknar grundläggande förutsättningar till bredband”. Samtidigt säger PTS att det inte innebär att alla andra har det bra.

Det är intressant med denna fokusering på de små talen. I siffran finns ca 2 500 hushåll. Det är en ganska liten andel av Sveriges ca 4,4 miljoner hushåll. Jag säger inte att också dessa hushåll borde kunna få bredband, men fokus blir kanske lite snett. Visserligen komplicerar PTS resonemanget och talar om arbete för ”förbättrad miniminivå” och lyfter då frågan från dessa ca 5 000 människor (statistiskt sett) till att gälla fler, men ändå.

En annan fundering gäller PTS övergripande slutsats, nämligen att ”Bredbandsmål behövs för att försvara Sveriges position i IT-toppen”, som rubriken på PTS pressmedelande lyder. Är det verkligen så undrar jag? Vilken IT-topp är det vi vill vara med i egentligen? PTS jämför med andra länders bredbandsambitioner, men IT är ju ändå mer än bredband. Eller?

Det beror förstås på vilket perspektiv man har. Möjligen är det signifikant, som Stefan Görling uppmärksammade mig på nyligen, att IT-politiken ligger under Åsa Torstensson – som handhar infrastrukturfrågor – och inte under Maud Olofsson. Vad skulle hända, frågar man sig, om IT-politiken istället sågs som näringspolitik? Eller kanske kulturpolitik? Eller utbildningspolitik? Möjligheterna är oändliga, men strukturerna fasta. Under Torstensson riskerar IT att främst bli infrastruktur och det kan inte annat än hämma visionerna.

Men man vet aldrig. I januari tillkännagav Näringsdepartementet att man beställt en Studie kring framtidens informationssamhälle. Det låter förstås intressant och ska tjäna som underlag inför en konferens på temat under det svenska ordförandeskapet. Jag ser fram emot att läsa den.

Kärnkraft: gårdagens hopp

Centerns omsvängning i kärnkraftsfrågan har fått många att förundras och fundera. En stor del av inläggen hanterar detta som en politisk sak och analyserar det taktiska i överenskommelse. Men det finns också de som vill återgå till vad som borde vara kärnfrågan, kärnkraften som energiteknik. Denna teknik följer en ganska vanlig utvecklingsbana. Det råder stor osäkerhet i början, men med investeringar, utveckling och användning – allt som tar tid – når tekniken en viss institutionell stabilitet. Den byggs in i större system och kan bli svår att ändra eller ta bort. Förändring kräver starka ekonomiska, politiska eller ideologiska incitament.

Vad som framför allt skiljer ut kärnkraften från annan storskalig teknik är att den är farlig och att den varit världsbildsbildande, för att tänja ett begrepp från Svante Beckman. Vissa tekniker har haft den kraften, att de förmått stimulera vår fantasi så att vi tänkt oss att världen ska förändras med dem. Järnvägen är ett annat exempel, och IT det senaste.

Men den tid när en teknik kan skapa världsbilder sammanfaller sällan med den tid när tekniken är väl utvecklad, eller mogen. Det är alltid, vågar jag påstå, lång tid mellan dessa två perioder. När Sverker Sörlin i DN häromdagen under rubriken Gårdagens industri skrev att

”Denna tekniks höjdpunkt inföll redan på 1950-talet, med Eisenhowers Atoms for Peace och Buckminster Fullers visioner av evigt gröna städer under ostkupeglas.”

är det höjdpunkten för den världsbildsbildande förmågan han tänker på. Inte den för själva kraftverken som förmår producera mer och mer energi och håller längre och längre. Att det skett en förändring i den förmågan visar inte minst den svenska utvecklingen som ju hamnat i ett sorts moment 22. Folkomröstningen innebar att de reaktorer som fanns skulle få verka under sin ”tekniska livslängd”. År 1980 ansågs de svenska kärnkraftsverken ha en ”teknisk livslängd” på 25 år, men genom underhåll som syftat till att bevara säkerheten så har livslängden ökat till närmare 40 år.

Och när en teknik nått en viss utveckling så ökar också investeringarna i den och användningen av den. En snabb titt på IAEAs hemsida med information om kraftverk världen över visar också att det är långt fler som tas i bruk än som stängs ner. Inte mindre än tio kraftverk började byggas förra året, sex i Kina, två i Ryssland och två i Korea. Trenden är tydlig. Det är i Ryssland och Asien som de nya kraftverken byggs och i Väst som de stängs, med Frankrike som undantag. (Bland de som stängts på senare år märks till exempel Barsebäck 2 och Ignalina 1.)

Därför är Sörlins beteckning gårdagens industri mer en önskan än en beskrivning. Investeringsnivåerna och användningen av kärnkraften visar att den tillhör dagens industri. Det har inget att göra med kärnkraftens faror eller förtjänster, ingenting med dess aura eller brist på modernitet, utan bara med investeringarna och användning.

Varför vill jag göra denna åtskillnad? Jo, för att jag tror att det är en viktig insikt när man vill försöka förändra vår energistruktur. Det finns mycket starka krafter som vill bevara kärnkraften därför att enorma kapital är låsta i tekniken. Kärnkraften är, tyvärr, dagens industri, och gårdagens hopp. Sol, vind, vatten och bio är dagens hopp, och morgondagens industri.

Det sägs ju att man ska leva i nuet, men i det här frågan längtar jag efter i morgon.