PTS senaste bredbandskartläggning

Post- och telestyrelsen har i dagarna släppt sin senaste Bredbandskartläggning 2008. I pressmedelandet framgår att utbyggnaden till trots så ”visar kartläggningen att det fortfarande finns nästan 4 400 hushåll och företag som saknar grundläggande förutsättningar till bredband”. Samtidigt säger PTS att det inte innebär att alla andra har det bra.

Det är intressant med denna fokusering på de små talen. I siffran finns ca 2 500 hushåll. Det är en ganska liten andel av Sveriges ca 4,4 miljoner hushåll. Jag säger inte att också dessa hushåll borde kunna få bredband, men fokus blir kanske lite snett.  Visserligen komplicerar PTS resonemanget och talar om arbete för ”förbättrad miniminivå” och lyfter då frågan från dessa ca 5 000 människor (statistiskt sett) till att gälla fler, men ändå.

En annan fundering gäller PTS övergripande slutsats, nämligen att ”Bredbandsmål behövs för att försvara Sveriges position i IT-toppen”, som rubriken på PTS pressmedelande lyder. Är det verkligen så undrar jag? Vilken IT-topp är det vi vill vara med i egentligen? PTS jämför med andra länders bredbandsambitioner, men IT är ju ändå mer än bredband. Eller?

Det beror förstås på vilket perspektiv man har. Möjligen är det signifikant, som Stefan Görling uppmärksammade mig på nyligen, att IT-politiken ligger under Åsa Torstensson – som handhar infrastrukturfrågor – och inte under Maud Olofsson. Vad skulle hända, frågar man sig, om IT-politiken istället sågs som näringspolitik? Eller kanske kulturpolitik? Eller utbildningspolitik? Möjligheterna är oändliga, men strukturerna fasta. Under Torstensson riskerar IT att främst bli infrastruktur och det kan inte annat än hämma visionerna.

Men man vet aldrig. I januari tillkännagav Näringsdepartementet att man beställt en Studie kring framtidens informationssamhälle. Det låter förstås intressant och ska tjäna som underlag inför en konferens på temat under det svenska ordförandeskapet. Jag ser fram emot att läsa den.

Kärnkraft: gårdagens hopp

Centerns omsvängning i kärnkraftsfrågan har fått många att förundras och fundera. En stor del av inläggen hanterar detta som en politisk sak och analyserar det taktiska i överenskommelse. Men det finns också de som vill återgå till vad som borde vara kärnfrågan, kärnkraften som energiteknik. Denna teknik följer en ganska vanlig utvecklingsbana. Det råder stor osäkerhet i början, men med investeringar, utveckling och användning – allt som tar tid – når tekniken en viss institutionell stabilitet. Den byggs in i större system och kan bli svår att ändra eller ta bort. Förändring kräver starka ekonomiska, politiska eller ideologiska incitament.

Vad som framför allt skiljer ut kärnkraften från annan storskalig teknik är att den är farlig och att den varit världsbildsbildande, för att tänja ett begrepp från Svante Beckman. Vissa tekniker har haft den kraften, att de förmått stimulera vår fantasi så att vi tänkt oss att världen ska förändras med dem. Järnvägen är ett annat exempel, och IT det senaste.

Men den tid när en teknik kan skapa världsbilder sammanfaller sällan med den tid när tekniken är väl utvecklad, eller mogen. Det är alltid, vågar jag påstå, lång tid mellan dessa två perioder. När Sverker Sörlin i DN häromdagen under rubriken Gårdagens industri skrev att

”Denna tekniks höjdpunkt inföll redan på 1950-talet, med Eisenhowers Atoms for Peace och Buckminster Fullers visioner av evigt gröna städer under ostkupeglas.”

är det höjdpunkten för den världsbildsbildande förmågan han tänker på. Inte den för själva kraftverken som förmår producera mer och mer energi och håller längre och längre. Att det skett en förändring i den förmågan visar inte minst den svenska utvecklingen som ju hamnat i ett sorts moment 22. Folkomröstningen innebar att de reaktorer som fanns skulle få verka under sin ”tekniska livslängd”. År 1980 ansågs de svenska kärnkraftsverken ha en ”teknisk livslängd” på 25 år, men genom underhåll som syftat till att bevara säkerheten så har livslängden ökat till närmare 40 år.

Och när en teknik nått en viss utveckling så ökar också investeringarna i den och användningen av den. En snabb titt på IAEAs hemsida med information om kraftverk världen över visar också att det är långt fler som tas i bruk än som stängs ner. Inte mindre än tio kraftverk började byggas förra året, sex i Kina, två i Ryssland och två i Korea. Trenden är tydlig. Det är i Ryssland och Asien som de nya kraftverken byggs och i Väst som de stängs, med Frankrike som undantag. (Bland de som stängts på senare år märks till exempel Barsebäck 2 och Ignalina 1.)

Därför är Sörlins beteckning gårdagens industri mer en önskan än en beskrivning. Investeringsnivåerna och användningen av kärnkraften visar att den tillhör dagens industri. Det har inget att göra med kärnkraftens faror eller förtjänster, ingenting med dess aura eller brist på modernitet, utan bara med investeringarna och användning.

Varför vill jag göra denna åtskillnad? Jo, för att jag tror att det är en viktig insikt när man vill försöka förändra vår energistruktur. Det finns mycket starka krafter som vill bevara kärnkraften därför att enorma kapital är låsta i tekniken. Kärnkraften är, tyvärr, dagens industri, och gårdagens hopp. Sol, vind, vatten och bio är dagens hopp, och morgondagens industri.

Det sägs ju att man ska leva i nuet, men i det här frågan längtar jag efter i morgon.

Harry Schein och tekniken

”Tekniken kan ge samhället vad samhället behöver. Men samhället har alltid haft det svårt att artikulera sina behov.” (s. 76)

Jag har fått anledning att återbesöka en bok som Harry Schein skrev 1972. Inför en ny mediapolitik: Kabeltelevision – bildskval eller kommunikation heter den och var svaret på ett uppdrag av dåvarande utbildningsdepartementet. Citatet klyver verkligheten i samhälle och teknik, såsom vi ofta gör, för att det är enklare. Men Schein tycks ha haft en utvecklad förståelse för teknikens samspel med sin omgivning. Och han verkar ha varit oerhört visionär i vissa delar. Senare i boken talar han om utopister som förutser en framtid med bredbandsnät, där alla talar med alla och där ”var och en är producent och konsument” (s. 121). Att det sentida informationssamhället haft sina tidiga profeter är inte nytt, men att se detta i Scheins språkdräkt och i en redogörelse av det här slaget är ändå fascinerande och något förvånande.

Tanken är att detta så småningom ska bli en artikel om 1970- och det tidiga 1980-talets teknikförändringar på mediaområdet, med Schein både som lins och studieobjekt. Han var onekligen centralt placerad. I kulissen säger kanske vissa, men likväl mycket nära scenen.

Teknikdeterminism och nya medier

I dagens Godmorgon, världen! i P1 hade Svante Weyler ett tänkvärt inlägg om ny- och gammelmedia under temat Till grindvaktens lov. Han har självklart rätt i att alla tankar vinner på att tänkas om. Det blir (nästan) alltid bättre andra gången. Men han tycks mena att de nya medierna inte tillåter denna eftertänksamhet. Det beror på att de i allt väsentligt saknar grindvakter, som är de som manar till eftertanke, sporrar till förbättring, stoppar det dåliga och helt enkelt främjar kvalitet. Implicit i detta ligger en nästan McLuhansk föreställning att de nya mediernas form och funktion bestämmer hur vi kommunicerar. Det är en sorts teknikdeterminism som innebär att möjligheten till direktpublicering med oerhörd omedelbar spridning, genom de nya medierna, styr oss till att göra just det, publicera och sprida direkt. Men något sånt imperativ finns inte. Visst är det enklare, men vi behöver inte. Bara för att det inte finns en fysisk grindvakt så innebär inte det att grindvaktens funktioner behöver försvinna. Jag kan exempelvis trycka på Spara utkast, ta en paus, läsa och skriva om detta inlägg, innan jag trycker på Publicera. Men jag kan också skriva ett inlägga till om några veckor, som länkar till detta och där jag modifierar mitt resonemang som då förmodligen blir bättre.

Tekniken ger oss vissa ramar, men det är hur vi använder den som bestämmer resultatet.

Rymdhjälm i papier-maché

I dag har jag försökt framställa en hjälm till en astronaut, modell mindre, i papier-maché. Den är långt ifrån klar men fick mig att fundera lite på det här med gammal teknik. Papier-maché är tydligen en mycket gammal teknik med anor från Kina för ett par tusen år sedan som kom till Europa på 1700-talet. Den användes både för dekorativa detaljer och för rena bruksföremål som askar och till och med stolar och bord. Men i dag har tekniken inte så stor användning, berättar engelska wikipedia, eftersom bland annat plast tagit över. Det är bara de som inte har råd med de nya materialen som fortfarande använder det tuggade pappret. Och så vi då, som tyckte det var lite kul. Eller mycket kul ska jag nog säga. Vi bidrog visserligen inte så värst till tillväxten när vi nobbade en plasthjälm på Barnens hus och istället ställde oss och kladdade i köket. Ja, bortsett från tapetlimmet förstås: 35 riksdaler rakt in i den svenska ekonomin.

Austronauthjälm i vardande
Austronauthjälm i vardande

Självmotsägelse

Det här är min teknikhistoriska blogg. Är en teknikhistorisk blogg egentligen en självmotsägelse?

Planen  med bloggen är i alla fall att försöka formulera tankar, idéer och kanske till och med åsikter om teknik i samhället. Det är förstås ett enormt område, särskilt om man betänker att det ofta är det historiska perspektivet som intresserar mig. Men det kan trots allt hända att jag  också använder bloggen för mer fristående inlägg. Det kommer förmodligen bli en del om medier, eftersom jag jobbat med det både som tjänsteman och forskare. Vi får se.