Digitalradio i förändringens vind

Det händer mycket inom medierna nu. I alla fall om man ska tro BBCs vd Mark Thompson som besökte Sverige förra veckan och höll ett anförande på Public Serivce-dagen. Det är en tillställning som de svenska public service-företagen ordnar årligen för att stimulera till diskussion om etermedier. ”Media is facing unparalleled change” sa Thompson och mycket av hans budskap kretsade kring förändring och vad public service måste göra för att inte – som musikindustrin (hans exempel) – komma ohjälpligt efter.

Som historiker drar man förstås öronen åt sig inför denna tendens att lyfta fram samtiden som unik. Men Thompson har säkert, precis som många andra, sina skäl. Om man upplever att en verksamhet och en organisation behöver förändras är givetvis ett yttre förändringshot ett argument så gott som något. Och visst har han rätt: det händer mycket, på många områden.

Därför är det lite intressant att läsa dagens debattartikel i Svenska Dagbladet om digitaliseringen av radio, för här står det still. Artikeln i sig erbjöd egentligen inga nyheter. Mats Svegfors (SR), Staffan Rosell (SBS Radio) och Christer Modig (MTG Radio) anser att det är dags att Regering och Riksdag ser till att svensk radio kan förbli ett attraktivt medium även i framtiden och för det krävs beslut och pengar. (Även här används förändringsargumentet och målar upp risken att radio kan hamna (ohjälpligt?) på efterkälken.)

Vad som är intressant med artikeln är timingen. Diskussionen om digitaliseringen av radion är gammal; den är äldre än den om TV som ju redan är genomförd. Digitala sändningar påbörjades redan 1995 och mellan 1996 och 1999 byggdes sändarnätet ut till en 85 procentig befolkningstäckning. Men 2002 minskade täckningen till 35 procent efter ett beslut om att utvärdera verksamheten. Digitalradiokommittén föreslog 2004 att den digitala radion skulle byggas ut i etapper, men i december 2005 beslutade regeringen att inte göra det eftersom det inte fanns ”skäl att välja en enskild teknik för den framtida radiodistributionen”.

Vad som låg bakom detta beslut, som möttes med stor besvikelse bland många av landets radioter, råder det delade meningar om, men några har tillmätt just timingen betydelse. Pagrotsky, som då var kulturminister, höll just på att genomdriva övergången till digital distribution av TV via marknätet och att samtidigt göra motsvarande på radiosidan kan ha ansetts riskabelt. Det gamla analoga nätet skulle ju släckas och tittarna köpa digital-TV-boxar. Frågan om släckning av FM-nätet (som inte alls var en omedelbar nödvändighet för att bygga ut digital radio) och den därpå följande frågan om investering i nya radioapparater var trixig under ett valår. Samtidigt fanns det naturligtvis en rad andra skäl att inte bygga ut. Parallellsänding är dyrbart, teknikutvecklingen är snabb (inte minst när det gäller trådlöst internet) och konsumenternas beteende svårt att förutse, standardiseringsfrågan är komplicerad eftersom man inte vill ha en situation där svenska radioapparater endast svenska program höra.

Nåväl. Regeringen gav istället Radio- och TV-verket i uppdrag att följa utvecklingen och Sveriges Radio skulle prova olika distributionsvägar. Verket presenterade sin slutrapport i juni förra året, ungefär samtidigt som Public service-utredningen presenterade sitt betänkande. Den förra förordade en digitalisering eftersom branschen  nu var enig, den senare var mer öppen men ansåg att det skulle vara möjligt att digitalisera under förutsättning att det fanns en enighet om standard, om tillståndsregler och att konsumenten fick ett mervärde. Ett problem med den tidiga digitalisering var nämligen att försäljningen av mottagare var mycket låg, vilket inte kan tolkas som annat än att mervärdet var begränsat.

Sedan förra sommaren har utredningen om kommersiell radio lämnat sitt betänkande, men därefter har det varit tyst. Departementet arbetar. Public service-proppen skulle ha kommit förra veckan men är försenad berättade kulturministern. Hon hoppas den ska vara klar under maj månad. Ur denna propp har man lyft frågan om moms som länge varit ett problem. Att man också har lyft radiodistributionen är inte osannolikt med tanke på att det inte bara rör public service. Så varför skriver radiobolagen på Brännpunkt just nu?

En sak är i alla fall säker och det är att Mats Svegfors snabbt har lärt sig betydelsen av lobbyarbete. På Public service-dagen avslöjade han att han under sina nio år som landshövding inte haft till närmelsevis så många kontakter med regeringen som han haft under sina tre månader som radiochef. Det ligger nära till hands att tro att det nu kanske håller på att hända något.

Edelcrantz och Turing: teknik- och vetenskapshistoriska romanfigurer

Jag har just avslutat läsningen av två svenska romaner som kom ut det senaste året. De är väldigt olika, men kan ändå diskuteras tillsammans. I Malte Perssons Edelcrantz förbindelser är det  Edelcrantz, född Clewberg, och hans liv i vetenskapens, teknikens och inte minst maktens närhet som vi får följa från ca 1750 till 1821. Huvudpersonen i David Lagercrantz Syndafall i Wilmslow är matematikern Alan Turing. Minst lika viktig är emellertid den lokale polisen Leonard Corell som är satt att utreda Turings (påstådda) självmord 1954.

Edelcrantz har gått till eftervärlden främst som uppfinnare (eller i alla fall förfinare) av den optiska telegrafen och för att han införde ångmaskinen på Eldkvarn, men han hade många strängar på sin lyra. I Perssons uppräkning framstår de ibland som oräkneliga och många måste ha varit sinekurer, ett relativt vanligt sätt för kungen att försörja folk på tycks det. Turing å andra sidan, må ha varit mångsysslare, men spridningen på hans produktion är betydligt mer begränsad även om bidragen förmodligen är mer betydelsefulla. Han arbetade med dekryptering under andra världskriget men är åtminstone i vissa cirklar mest känd för sitt arbete med artificiell intelligens.

Språkligt skiljer sig romanerna mycket åt. Trots att Lagercrantz ägnar sig åt att lära ut kreativt skrivande är texten stundtals omständlig och knölig. Berättartekniskt är den emellertid medryckande och jag läste ut den mycket snabbare än Persson som legat på nattduksbordet länge. Lagercrantz konstruerar en historia som man vill veta slutet på medan jag läste färdigt Persson främst på grund av hans språkekvilibrism som bitvis är mycket underhållande. Den stora behållningen av Lagercrantz roman är istället beskrivningen av polisen Cornells inre liv och tankar. Här utspelas en människas inre kamp mellan självförhävelse och självförintelse och det är mycket bra. Samma tendens finns även hos Persson – Edelcrantz inre liv får vi också ta del av – men det görs med mycket mer distans, det hettar aldrig till och blir på känslomässigt allvar.

Skälet till att  jag ändå kopplar ihop dessa två är att de tycks vara något så ovanligt som teknik- och vetenskapshistoriska romaner. Vad krävs då för att man ska kunna sätta den beteckningen? Jag tror att det handlar om att man tar ämnet på allvar. Författaren ryggar inte för sammanhanget som för många kan tyckas på samma gång svårt och tråkigt. Istället blir tekniken och vetenskapen just en del av det normala, en del av dessa människors liv. Och död. I Edelcrantz fall absorberar hans vetenskapliga produktion honom samtidigt som även annat får ta plats, inte minst kärleken till Kellgren eller problemen på Operan. När det gäller Turing får vi följa polisens försök att förstå och klura ut vad Turing egentligen ägnade sig åt, samtidigt som ensamheten och prestationsångesten hela tiden lurar runt knuten, och han inte kan dölja sin avsky över att Turing var homosexuell. I det avseendet är romanerna spegelbilder och verkligheten omkastad; Edelcrantz rör sig i en maskulin, homosocial miljö där manlig vänskap och dyrkan är norm, England på 1950-talet tycks genomsyras av homofobi och Turing blir också dömd i domstol.

Är böckerna bra? Jodå, men inte strålande. Om någon frågar mig om ett boktips från det senaste årets läsning kommer jag inte föreslå varken Edelcrantz eller Turing. Men får jag istället frågan om jag kan rekommendera en roman som anknyter till mina forskningsintressen så har jag nu två på lut.

Forskningsnot: pengar

”The Cash and Checkless Society”
I ett par artiklar i detta nummer av Tele omtalas det planerade elektroniska betalningssystemet, som väntas komma i funktion under detta decennium och som blir allt mer omtalat och omskrivet. Det slutliga målet är ett samhälle där kontanter och checkar är obehövliga, ett ”cash and checkless society”. Vad bör det heta på svenska? ”Det kontant- och checklösa samhället” är en lång och otymplig term som låter som en dålig översättning från engelska. Kan Teles läsare hitta på en kort och bra svensk benämning?

Vi utlyser alltså en tävling och anslår 50 kronor i pris till det bästa förslaget, som vi hoppas kunna använda i fortsättningen i Tele och som kan bli en allmänt accepterad svensk term. Prissumman är blygsam, men uppgiften bör erbjuda läsarna en stunds stimulerande huvudbry. Sänd in Ert förslag senast den 1 juni till Teles redaktion, 123 86 Farsta.

Ovanstående notis var införd i Televerkets interntidning Tele 1970. Den fångar, som notiser ibland gör, på ett obetalbart vis tidens flykt. Så nära och ändå så långt borta.

Seminarium om internationell tidskriftspublicering

Att vi har mycket att vinna på att internationalisera forskningsresultat, även i humaniora och samhällsvetenskap, tror jag många är eniga om. Men det är tyvärr en fråga som tycks ha kommit i skymundan av andra aspekter av internationalisering, och då kanske framför allt tidskriftspublicering. Det faktum att publicering i internationella refereegranskade tidskrifter ibland används som mått på kvalitet eller som ett incitament, och den diskussion som detta resulterat i när det gäller konsekvenserna av kvantifiering, skymmer betydelsen av att sprida forskningsresultat till en större grupp läsare.

Men det är inte lätt att skriva artiklar på främmande språk. Träning krävs. Som ett led i att förbättra denna träning, framför allt för de yngre forskarna på vår avdelning, arrangerar vi två seminarier under rubriken ”att publicera i internationella refereegranskade tidskrifter” på måndag den 20 april. Anmäl dig till mig på nina [at] kth [punkt] se om du vill komma.

Här är programmet:

10-12

”How does publishing in an international refereed history journal work?”

Editor in cheif of Technology & Culture since 1996, John Staudenmaier  SJ, talks about the procedure of double blind refereeing, why T&C is a high ranked journal and discusses what features he thinks constitutes a good article.

lunchbreak

13.30-15.30

”Publishing in international history journals – a few ideas”, Professor Rebecca Herzig, Bates College, Maine, discusses how to publish in a journal from the viewpoint of the author. How do you choose journal and what do you need to pay attention to when writing and submitting.

”Forska lagom”

Förändringarna inom forskningsvärlden intresserar förstås forskarna. Eftersom det tycks hända mycket på universitetsområdet just nu pågår samtidigt en stor diskussion bland de akademiskt verksamma om dessa förändringar. Ett bidrag till diskussionen kom i november och bär titeln Forska lagom och vara världsbäst: Sverige inför forskningens globala strukturomvandling (Stockholm, 2008). Det är en bok redigerad av Sverker Sörlin & Mats Benner som samlar ett drygt dussin uppsatser som berör forskningspolitik och forskningsideologi, forskningens villkor och dess organisering, forskningens roll i samhället och forskarnas ansvar.

Bidragen spretar något. En del framstår i första hand som kortare debattinlägg medan andra är väl genomarbetade vetenskapliga publikationer. Till den senare kategorin hör exempelvis Sven Widmalms ”Innovationssamhället” som är en av mina favoriter. Detta beror inte bara på Widmalms omisskänliga ironiska stil när han visar på strukturer och värderingar genom väl valda exempel, utan också på att han verkligen fångar en ideologi som griper kring sig. En annan läsvärd uppsats är Maureen McKelvey et als ”Forskning och kommersialisering – vad är problemet?” som delvis kan tjäna som fond för Widmalms uppsats även om den också diskuterar annat.

Det handlar inte bara om naturvetenskap, teknik och medicin, även om mycket av innovationsdiskussionen cirkulerar runt dessa ämnesområden, vilket i sig är något som diskuteras. Det finns också uppsatser som berör humaniora och samhällsvetenskaperna, men de framstår mer som debattinlägg i skuggan av andra discipliner. Detta i sig är förstås intressant. Av intresse är också inledning och avslutning av redaktörerna där, som sig bör, bokens och uppsatsernas bidrag diskuteras i en bredare kontext.

Boken är utgångspunkt för ett Kvalitetsseminarium arrangerat av KTHs fakultetsnämnd och fakultetskollegium nu på torsdag, den 26 mars, 13.15-14.30 i sal K1, Teknikringen 56. Sörlin presenterar.

Radiochefen om bloggar

Jag vet inte riktigt varför, men jag blir lätt beklämd över Mats Svegfors uttalande om bloggar i en intervju i SvD häromdagen.

”Det är nästan omöjligt att hitta kvalitet på svenska bloggar, det mesta är en form av insändare. Det mesta är smörja, det är inte värt tiden för det är bara okvalificerat tyckande och bara en annan publiceringsform för insändare.”

Kanske beror det på att uttalandet är så kategoriskt, och så starkt, och att det rimmar så illa med vad jag förväntat mig av den nye radiochefen som i andra sammanhang visat prov på stor integritet och kunskap. Jag har hela tiden tyckt att Svegfors var ett gott val av styrelsen eftersom han hade erfarenhet av andra medier än etermedierna. Men nu blir jag tveksam. Därtill kan jag inte för mitt liv förstå hur han har letat för att komma till slutsatsen att det är omöjligt att hitta kvalitet. Min enkla och begränsade erfarenhet visar det motsatta, att det är ganska lätt att hitta kvalitet. Man gör precis som vanligt, man börjar i kvalitet och letar sig vidare genom andras bedömningar av kvalitet.

Och inte kan man hoppas på att han är felciterad heller. Uttalandet gjordes ju i en välrenommerad tidning och till en riktig journalist…

Ny mediemyndighet skulle kunna överbrygga klyfta

Under första halvan av 1990-talet hände mycket inom de svenska etermedierna. 1991 beslöt riksdagen om en reklamfinansierad marksänd TV-kanal och 1993 infördes privat lokalradio – som i folkmun kallas kommersiell radio. Ägarförhållandena för public service ändrades 1993 då det så kallade moderbolaget upplöstes och de tre bolag vi har i dag, UR, SR och SVT, kom att ägas av en statlig förvaltningsstiftelse. Ungefär samtidigt inrättades Radio- och TV-verket, Radionämnden bytte namn till Granskningsnämnden och Post- och telestyrelsen bildades bland annat som ett resultat av att televerket bolagiserades 1993 och frekvensförvaltningen lyftas därifrån. Vid samma tid bröts också rundradioverksamheten ut ur televerket och blev Teracom. Även Medierådet har anor från denna period och är egentligen en kommitté. Och så fick vi Radio- och TV-lagen, som är ett undantag från Yttrandefrihetsgrundlagen.

Nu händer det mycket igen. Eller det kommer i alla fall en rad förslag på förändringar. Remissomgången för AV-utredningens betänkande, som i huvudsak går ut på att harmonisera Radio- och TV-lagen med det europeiska AV-direktivet, avslutas i dagarna och för betänkandet om Kommersiell radio gick remisstiden ut i februari. Inom Regeringskansliet förbereder man nu den proposition om public service som ska ligga till grund för nya sändningstillstånd, baserat på Public service-utredningens betänkande från i somras och efterföljande remissomgång. Det senast i raden av förslag på förändring är en Departementspromemoria med titeln Översyn av vissa mediemyndigheter: en effektivare administration Ds 2009:4. Där föreslås att man ska slå ihop några av de mindre myndigheterna till en större eftersom just medieområdet har så många väldigt små myndigheter.

Tanken verkar god och sannolikheten för att man kan effektivisera administrationen är stor. Frågan är emellertid om man inte skulle passa på att samtidigt försöka överbrygga den klyfta som finns mellan de myndigheter som sorterar under Kulturdepartementet och de som sorterar under Näringsdepartementet. Där finns de riktigt stora möjligheterna till effektivisering. Inte genom administration utan genom kommunikation och ökad förståelse. Mycket talar för att framtiden ser väldigt olika ut beroende på om man frågar företrädare för Näringsdepartementet eller för Kulturdepartementet. Ändå är det dessa departement, och i någon mån Justitiedepartementet, som äger många av de frågor som rör informationssamhällets framtid. Om dessa politikområden kunde hitta en gemensam vision för informationssamhället – ett samhälle som behöver nya kulturella uttryck, nya ekonomiska lösningar och flexibel infrastruktur – så vore mycket vunnet.

Vi behöver mer än teknik och vetenskap

Jag blev inbjuden till Vetenskapsradion Klotets bloggstafett för att göra ett inlägg under rubriken Vilka är de smartaste energilösningarna för ett framtida fossilfritt samhälle?

När vi talar om energi, om jordens resurser och om vår framtid så är det ofta stort fokus just på de tekniska lösningarna och den vetenskapliga kunskapen. Men det hjälper inte hur avancerad teknik vi än kan ta fram, om vi inte också använder den. Det kan verka trivialt, men steget från uppfinning till utvecklad och väl använd innovation är ofta stort och kräver långt mer än teknik och vetenskap.

Det är utmärkt att stora resurser satsas på forskning och utveckling av ny energiteknik och på att göra de system vi har i dag säkrare och effektivare. Det finns en rad stora utmaningar på det teknovetenskapliga området när det gäller energifrågan och det är viktigt att kunskapen breddas och fördjupas. Men jag påstår att även om det finns problem som våra ingenjörer och vetenskapsmän och -kvinnor verkligen måste brottas med, så är den stora utmaningen för ett fossilfritt samhälle en annan. Det riktigt svåra är att enas om en vision för detta samhälle och gemensamt bestämma att vi vill dit, med alla medel.

För det är svårt med förändring. Alla som ägnat sig åt nyårslöften vet hur knepigt det kan vara. Nog så vällovliga föresatser krymper ihop och blir till intet. Träningskort blir liggande, äpplena på fruktfatet skrumpnar och ambitionen att ringa oftare till mormor stannar vid en god idé. Jämförelsen haltar förstås, men det tydliggör ändå att det krävs vilja och vision för att förändra.

Vad som är en stor utmaning i en energiomställning är trögheten i de system som redan finns. Jag har tidigare argumenterat för att man inte ska underskatta de resurser som har investerats och fortsättningsvis investeras i befintlig teknik. Det är ett misstag att döma ut en gammal teknik som dålig bara för att den först började användas för 50 år sedan. Tvärtom finns det mycket som talar för att teknik som utvecklats under lång tid blivit mycket bättre än den ursprungligen var. Det betyder inte, märk väl, att vissa saker med tekniken inte fortfarande är dåliga. Det är dåligt att bensinbilen släpper ut avgaser. Det är dåligt att kärnkraften lämnar farligt avfall som vi inte vet vad vi ska göra med.

Poängen med att synliggöra existerande investeringar, och inte avfärda viss teknik som omodern för att den är gammal, är att vi lättare kan skapa en hållbar strategi för förändring. Vi måste erkänna och förstå hur mycket resurser som är bundna i dagens teknik för att vi ska kunna byta teknik till i morgon.

För byta måste vi. Och det är här politiken och de stora aktörerna kommer in. Vissa lösningar är distribuerade och kräver ingen central samordning. Kanske räcker lite ekonomiska styrmedel. Andra lösningar däremot kanske bara kan lyckas genom planekonomiska centraliserade åtgärder eftersom de initiala investeringarna är så stora. Då måste det finnas en tydlig vision att samlas kring.

Och det finns tecken som talar för att det nu växer fram en stark och gemensam vilja till förändring, en bild som bekräftades av Energimyndighetens generaldirektör i onsdagens Klotet. Människor engagerar sig, debatterar, bloggar, föreläser och skriver böcker. Det senaste bidraget är Klas Eklunds Vårt klimat: ekonomi, politik, energi, som förespråkar en bukett av samtidiga lösningar och som andas hoppfullhet. Det behöver vi också.

Vilken är din bild av Arktis?

Är det en isbjörn på ett ensamt och krympande isflak, en hjältemodig upptäcksresande i frostbitet helskägg, en inuit med hundspann på Grönland, eller gruvbrytning på Svalbard? Kanske ser du en karta framför dig med Nordpolen som centrum och olika streck som gör anspråk på att vara gränser för Arktis.
Author credit Philippe Rekacewicz, UNEP/GRID-Arendal; http://maps.grida.no/go/graphic/definitions_of_the_arctic
Author credit Philippe Rekacewicz, UNEP/GRID-Arendal; http://maps.grida.no/go/graphic/definitions_of_the_arctic

Jag tillbringade eftermiddagen i Riksdagens förstakammarsal. Titeln för seminariet var Arktis – en region i förändring och arrangörer var Nordiska rådets svenska delegation, Svenska kommittén för internationella polaråret och Norden i Fokus. Det nordiska avspeglade sig både i perspektiv och i val av talare. Det transnationella är uppfriskande eftersom det tvingar till perspektivbyte, och här fanns även en rad andra motsättningar som komplicerade en diskussion som trots sin nivå var tillgänglig för en intresserad allmänhet.

För det var verkligen ett mycket givande seminarium – den ”arktiska ledan” lyste med sin frånvaro – med många olika infallsvinklar från forskare, både humanister, samhällsvetare och naturvetare, från politiker och från myndighetsföreträdare. Några axplock: Sverker Sörlin, ordförande i Svenska kommittén för internationella polaråret, inledde med att tala om IPY som nu lider mot sitt slut. Det blev en exposé över vad som varit under tidigare polarår och vad som gjorts denna gång, med en avslutning om vad som borde göras, politiskt. Sara Larsson, styrelsemedlem i Sametinget, drev framgångsrikt tesen att bristen på en svensk politik i Arktis är kongenial med bristen på en aktiv samepolitik. Annika E Nilsson, Stockholm Environment Institute, talade om den starka kopplingen mellan geopolitik och klimatforskning samt vilka bilder som finns av Arktis. I det följande samtalet mellan Mark Klamberg, folkrättsjurist, och Mats Engström, ledarskribent på Aftonbladet, lyftes centrala geopolitiska frågor om exploateringen av Arktis och vad Sverige, och EU kan och bör göra.

Mest förvånande för mig var nog ändå det inkluderande perspektivet på Arktis invånare. Det lever 4 miljoner människor i Arktis och de representerar ett 40-tal olika folkgrupper. Några få var talare på seminariet. För att dessa ska kunna leva kvar krävs inte bara att klimatförändringarna stoppas utan också att det finns fortsatt möjlighet till försörjning. Att göra Arktis till ett reservat är inte en lösning för Arktis invånare, åter ett givande perspektivbyte.

Under sena eftermiddagen visade också fotografen och författaren Magnus Elander bilder ur sin senaste bok. Det var bedövande vackert. Och inte så förvånande fick dessa bilder med sin skönhet och sin skärpa, sitt släpljus och sin ofattbart skiftande skala mig att känna, snarare än tänka. Det är förstås effektfullt eftersom vi förstår mer när våra känslor också är inkopplade. Politiska beslut ska vara grundade i kunskap, men det krävs engagemang och känslor för att driva en ideologisk politik.

Det heter att en bild säger mer än tusen ord. En slutsats av seminariet i dag var att tusen bilder säger mer än en. Och när det gäller Arktis behöver vi många bilder för att förstå, förstå att vi måste göra något.

Thebe – arkeologi som spel

Hur lär man sig om historia, arkeologi eller vetenskap? Vad är det som formar våra föreställningar? Det funderar jag på då och då, inte minst i relation till mina barn. (Se tidigare inlägg om rymdhjälm.)

Julens bästa klapp var ett vetenskapshistorisk spel i arkeologi. Thebe (eller Thebes) heter det och är tyskt från början. Det går ut på att samla poäng genom att gräva upp skatter i Egypten, Palestina, Grekland, Mesopotamien och på Kreta. För att få gräva måste man ha kunskap och den skaffar man i London, Paris, Rom, Berlin, Wien eller Moskva. Genom böcker! Men det tar tid att läsa böcker, så man ”betalar” genom att flytta den ena av sina spelpjäser ett visst antal veckor på spelplanen som har 52 steg. Varje steg är en vecka och ett varv är alltså ett år.

Detta att betala med tid och låta tid vara dimensionen man rör sig i parallelt med förflyttningen av den andra spelpjäsen mellan utgrävningsplatser och städer på spelplanen tycker jag är väldigt klurigt. Tiden går även vid utgrävningarna; ju längre man gräver desto fler poletter får man plocka ur påsen för just den platsen. Och ju fler böcker man läst, antingen speciellt inriktade på just den platsen eller mer allmänna böcker, desto fler poletter får man plocka och desto större chans har man att få riktiga skatter.

Skatterna är ”riktiga”, dvs det är faktiska fynd som är avbildade på poletterna, som Tutankhamons mask i Egypten, en del av Parthenonfrisen i Aten eller Ormgudinnan från Kreta. De poletter som är nitlotter lägger man tillbaka i påsen och på så vis blir det svårare att hitta något värdefullt på en plats där någon grävt tidigare.

Det här spelet har blivit en favorit hos oss. Det är lite för komplicerat för femåringen som tappar intresset efter ett tag, men åttaåringarna förstår reglerna snabbare än farmor och farfar och kommer ihåg dem bättre än mamma och pappa. Det gäller att ha tur men ger också utrymme för strategiskt spelande. Och det inbjuder till riktigt givande diskussioner.