Nina Wormbs

Vackra vargavinter och viktiga verktyg

Att grått kan gå i olika nyanser är känt, men att också vitt kan träda fram i skiftningar känns inte lika självklart. Rent fysikaliskt verkar det rent av omöjligt. Vitt är vitt. Och ändå är det i olika nyanser av vitt som naturen nu visar sig. Till och med himlen är vit. Det är oerhört vackert. Jag har alltid tyckt om vintern, när den är vinter på riktigt, men det här är något alldeles särskilt. Gång på gång måste jag hejda mina steg och bara titta. Andas. Njuta.

Kylan kan visserligen vara ett problem. I förra veckan befann jag mig i Härjedalsfjällen (närmare bestämt i Lofsdalen) för att åka skidor, utför. Första dagen hade vi -8 på morgonen, vilket är en alldeles lagom temperatur för slalomåkning, men redan på kvällen stod termometern på -22. Och där höll det sig resten av veckan. Men vi kunde till vår förvåning åka varje dag ändå, även om dagarna och passen inte blev så långa. Ett skäl var tveklöst att vi hade bra kläder. Utvecklingen av material för kläder de senaste årtiondena, framför allt för olika typer av fysisk aktivitet, är helt fantastisk. Denna utvecklings relation till olika subkulturer och hållbar utveckling gör den inte mindre intressant. Här finns ett område värt studium.

Att det var så kallt berodde delvis på att det var klart, till skillnad från Stockholmshimlen som de senaste dagarna varit just vit. I denna klara och kalla luft gnistrar iskristallerna och himlavalvet tycks oändligt, precis som när man befinner sig ute en stjärnklar natt. Och jag fick också glädjen att få se ett halofenomen. På var sin sida av solen fanns delar av en cirkel med regnbågens färger och under solen framträdde senare en massiv vertikalpelare. Det här är andra gången jag ser ett så tydligt halofenomen, första var i Stockholm i slutet av 1990-talet, även då på vintern. Det mest kända svenska halofenomenet är nog det som finns avbildat i Storkyrkan i Stockholm och som kallas Vädersolstavlan, men så ser de inte ut i verkligheten, utan det är en konstnärlig tolkning. Likväl fick fenomenet betydelse eftersom det tolkades som ett järtecken.

Att tolkningen av det vi ser på himlen kan få direkt betydelse på jorden är förstås ingen nyhet. Ibland blir observationerna och deras tolkningar helt omstörtande. Som med Galileo. Nu är det bara några dagar kvar på Nobelmuseets utställning om Galileos teleskop så vill man få en skymt av detta instrument ska man skynda sig till Stortorget. Det är inget Hubble precis utan ett litet vackert rör, men så ligger storhet inte alltid i storlek.

Skynda på och vänta

Att ny teknik förändrar våra livsvillkor är en truism, hur detta sker är svårare att beskriva på ett enkelt sätt. En dimension som fascinerat mig en tid är hur tidsbesparande teknologier innebär att vi väntar allt mer. Det gäller både transportteknik där den snabba bilens framfart eller den tidtabellsstyrda bussen också medför att vi sitter i kö – eftersom alla vill åka samtidigt – eller måste vänta på hållplatsen – eftersom ingenting är exakt. På samma vis väntar vi på att hemsidor ska laddas eller program ska installeras samtidigt som andra dimensioner i vårt kommunicerande går allt snabbare.

Den som först fick mig att fundera på detta var min kollega Alec Badenoch som lanserade bilden för ett år sedan ungefär, som en del av en virtuell utställning om teknikförändring i Europa. I det större forskningsprogrammet Inventing Europe (finansierat av EFS) är forskningskommunikation viktigt. Programmet har upprättat ett samarbete med ett antal tekniska museer i Europa för att kunna skapa en plats där dessa museers bildresurser kan nyttjas i samspel med kortare europahistorier skrivna för en större publik men med utgångspunkt i teknikhistorisk forskning.

Och nu lanseras den första utställningen. Det är kul! Ta en tur.

Liten sakupplysning

I dag på morgonen var kommersiell radio tyst under en timme för att protestera mot att regeringen inte verkar sänka koncessionsavgifterna så mycket som den kommersiella radion vill. Jag skriver verkar eftersom ingen förstås ännu vet säkert hur förslaget kommer att se ut. Man arbetar med frågan inom Regeringskansliet.

Som en följd av denna protest fick Gert Fylking i dag plats i P1 morgon (han hade ju lite tid över) för att förklara varför. Erik Kristow, som är politiskt sakkunning på Kulturdepartementet, fick försvara vad han ännu inte kan offentliggöra.

Den stora frågan i dag var förstås just hur stor koncessionsavgiften ska vara för dessa företag med gamla tillstånd, även om det ju även finns andra brännande frågor för radion i Sverige. Men på en punkt blev det tokigt i debatten. Fylking ansåg att kommersiell radio borde få samma villkor att utvecklas som Sveriges Radio och hävdade att regeringen behöver koncessionsavgifterna för att öka anslagen till Sveriges Radio. Det är helt fel. Sveriges Radios verksamhet finansieras av TV-avgiften (som snart byter namn till radio- och TV-avgift) som du och jag betalar för att vi innehar TV. Man kan tycka vad man vill om denna konstruktion – och det gör ju folk – men det finns ingen som helst möjlighet för regeringen att ta från kommersiell radio och ge till public service, lika lite som det går att göra tvärt om.

En liten sakupplysning alltså, svensk public service finansieras inte via statsbudgeten.

Our Visby Agenda

Nyheten om nattens förlikning av telekompaketet kommer förmodligen att dominera bloggosfären i dag. Som Stefan har påpekat några gånger den senaste tiden så verkar energin i internetaktivismen denna höst ha gått till antingen telekompaketet eller till FRA-lagen. Det som ligger mellan dessa båda frågor har inte tilldragit sig samma engagemang. Och kanske är det en av förklaringarna till det låga intresset för den IT-policy som EU ska ta under våren och som diskuteras på en konferens i Visby nästa vecka, the Visby Agenda. Jag har berört detta tidigare, eftersom jag varit inblandad i Stefans initiativ att skriva en alternativ Visbyagenda, Our Visby Agenda.

Stefan har berättat om vårt initiativ vid två olika seminarier (på ADBJ och i går på Internetdagarna) och när hemsidan fanns på plats skrev Hans Rosén en blänkare på dn.se. Bakgrunden är helt enkelt att den rapport som Näringsdepartementet beställde i somras och som skulle vara underlag för Visbymötet, inte verkade så bra. Vi fick se en executive summary, jag läste ett protokoll från ett möte med IT-rådet, ryktena gick.

Men istället för att vara kritisk så föreslog Stefan att vi skulle skriva en egen agenda, och innan någon riktigt hann reagera hade han lagt upp en hemsida där alla som ville inbjöds att delta med de saker som de tyckte var absolut viktigast i en ny europeisk IT-policy för de närmaste fem åren. Som jag redan antytt var resultatet tämligen magert. Det strömmade inte in förslag precis. Man kan som sagt fundera på varför i ljuset av den stora aktivism som faktiskt finns. Ett skäl är nog att det är betydligt svårare att formulera något generellt och övergripande än att ha en synpunkt i en sakfråga, som visserligen ibland fått symbolisera (och kanske till och med varit och är) något mycket större. Kanske var vår synlighet för dålig, men jag är inte riktigt säker på det, för en viss synlighet har projektet trots allt haft. Näringsdepartementet har entusiastiskt länkat till detta gräsrotsbidrag. Kanske för att andra rapporter som presenteras inför Visby är rena partsinlagor.

Men har man tagit en IT-policy i båten får man ro den i hamn. Vi anordnade ett seminarium som var värdefullt, tog tillvara det som faktiskt kom in och sedan har vi reviderat och lagt ut en ny version en gång i veckan. Och det blev en alternativ agenda till slut. I dag lägger vi ut Visbyversionen av Our Visby Agenda. Vad som händer sen får vi se. Men Stefan åker i alla fall till Visby och det är bra. Det ska bli roligt att få följa ärendet.

Faktum är att även jag åker till Visby på söndag, men i ett helt annat ärende. Jag är nämligen sekreterare i den ideella föreningen Barnkörveckan på Fårö och vi ska ha styrelsemöte. Tack och lov har livet flera fasetter.

Kampen om (IT-)historien

Jag befinner mig på de svenska internetdagarna, i arrangemang av .SE. De går av stapeln i Folkets Hus vid Norra Bantorget i Stockholm, och det är ganska välbesökt.

Det finns mycket att säga om flera av inslagen, och folk twittrar som galningar (#ind09), men jag ska begränsa mig till att göra en kommentar. Just nu i alla fall.

I flera föredrag och seminarier under dessa dagar har talarna valt att gå tillbaka i tiden med 15 eller 20 år och bett oss föreställa oss hur det såg ut då. Poängen med denna övning har varit olika. I några fall har tidsförflyttningen använts för att understryka hur svårt det är att förutse framtiden. Det var James Boyles argument. I andra fall, och intressantare, har den använts för att poängtera hur otroligt snabb utvecklingen har varit. Tänk bara hur fort allting har gått! Kommer ni ihåg hur det var på 1990-talet? Hur kunde vi klara oss utan Facebook?!

Vad som är intressant med denna retrofascination av de senaste decenniernas utveckling är dels att den delvis tycks ersätta samtidsfascinationen – vilket i så fall är anmärkningsvärt och ett tillfälligt trendbrott i fixeringen vid nuet som utmärker den här branschen, dels att den får tjäna som klangbotten för en förnyad framtidsentusiasm. Det verkar som om internetentusiasterna och -aktivisterna just nu söker bilder och visioner för att kunna arbeta vidare med att utveckla informationssamhället, och det är intressant att man vänder sig till historien för att hämta kraft och engagemang. Skälet till detta sökande kan man fundera över och min gissning är att det har att göra med att många just nu uppfattar att internet är hotat och att friheten kommer att inskränkas. Oavsett varför, innebär det emellertid att det nu utkämpas en kamp om historien. Vad var det egentligen som hände? Hur ska man förstå det? Vad kan man dra för slutsatser?

Som alltid blir bilderna olika beroende på vilket material man studerar. Utmärkande för de bilder av historien som presenteras här är att de är deltagande observationer, gjorda av ”dem som var med”. Behovet av att understryka sin egen roll är förståeligt, men också problematiskt. Det är sällan lämpligt att generalisera utifrån sin egen erfarenhet. Därtill har eget deltagande en tendens att förskjuta tyngdpunkten mot just det område som man varit med i.

Det vore roligt att läsa någon bra samtidshistorisk genomgång av den här perioden. Vilken är tycker du är bäst?

Kontrollerar du vädret så kontrollerar du världen

Det har verkligen varit grått och trist den sista tiden. Och när jag var på konferens i Pittsburgh i USA i förrförra veckan öste det ner varje dag. Inte förrän sista dagen klarnade det upp och man kunde få någon riktig bild av staden och dess omgivningar, till arrangörernas stora förtret. Önskemål om vädret har vi nog alla haft någon gång, vare sig det nu gäller mer sol eller mer regn. Förmodligen överväger det första önskemålet i vår del av världen, men det beror nog framför allt på att vädret inte har någon ekonomisk betydelse för de flesta av oss, nu när det är så få som ägnar sig åt jordbruk. Annat är det i länder där vädret kan vara skillnaden mellan liv och död, bokstavligen. Både torka och översvämningar drabbar jordens befolkning hårt och hårdast slår det mot fattiga länder som har begränsade tekniska och ekonomiska resurser.

Men vädret är förstås betydelsefullt även i mer bemedlade länder, som exempelvis USA. I måndags gav vetenskapshistorikern Kristine Harper ett fascinerande seminarium på KTH där hon berättade om väderkontroll och molnsådd. I det stora landet i väster fanns det under 1960-talet långt gångna planer på att försöka tömma molnen på nederbörd när, var och i vilken omfattning man behövde. Projektet kallades Skywater och drevs av Department of Interior. I sin mest elaborerade form var planen ett helt automatiserat system. Sensorer i dammar och för att mäta grundvattennivå skulle kunna avgöra när det behövdes vatten. Genom satelliter och väderballonger skulle man kunna identifiera lämpliga moln som sedan skulle kunna beskjutas med silverjodid som fick molnen att släppa ifrån sig rätt mängd nederbörd.

Skywater var följaktligen ett civilt projekt, men det hade sina militära föregångare i projekt finansierade av Office for Naval Research. Den amerikanske militären trodde att Sovjetunionen kunde kontrollera vädret och ansåg att det var en kunskap de inte fick vara ensamma om. Delvis var detta kopplat till framväxten av meteorologin som vetenskap i USA. Att kunna förutsäga vädret var centralt ur ett militärt perspektiv och på önskelistan var steget mellan förutsägelse och kontroll inte så stort. Och i kontexten av det framväxande kalla kriget fanns det också stora resurser för de vetenskaper som kunde bidra till amerikanskt övertag (ett ämne som ytterligare berördes av Ronald Doel som presenterade vid samma seminarium).

Per Högselius påpekade under diskussionen att projektet Skywater är ett exempel på en megalomani som vi ofta förknippar med det gamla Sovjetunionen där man byggde gigantiska stålverk, enorma kanaler och till och med försökte dra om riktningen på sina floder. Att tänka sig att man inom tio år skulle kunna tömma de moln som passerade över den amerikanska kontinenten på 90 % av dess fuktighet är verkligen megalomaniskt.

Så långt kom man inte. Man kunde emellertid en hel del om hur man styr nederbörden från moln, även om olika professionella grupper inte har bedömt framgången på samma sätt (man kan ju inte veta hur mycket det hade regnat ändå). Och tekniken används även i dag. (Se denna elaborerade artikel i Wikipedia.) Vi minns alla hur de kinesiska arrangörerna av OS i Beijing lovade att det inte skulle regna under invigningen. Kina är förmodligen ett av de länder som mer systematiskt ägnar sig åt att kontrollera nederbörden i sitt stora rike. Men det görs även i Nordamerika där exempelvis försäkringsbolagen betalar för att tömma moln på nederbörd om de riskerar att bli hagel och därmed förstöra stora skördar. I vilken utsträckning vädret kontrolleras i dag är svårt att bedöma, men den framväxande medvetenheten om att en kraftig omfördelning av vattentillgången kan få stora ekologiska konsekvenser har inneburit en större försiktighet, menade Harper. Och av Skywater blev i alla fall inget.

Grattis Ostrom!

Äntligen! Äntligen vet jag något mer än det jag läser i tidningarna om den forskning som belönas med Riksbankens pris i ekonomi till Alfred Nobels minne. Jag har läst böcker av denna pristagare! Jag lånade först Governing the Commons av Arne Kaijser (som talat sig varm för Ostrom länge) men sen gick jag och köpte mitt eget exemplar. Jag har också använt hennes teorier i min egen forskning. Min senast konferenspresentation hade som del av titeln ”an Ostromian perspective”. (Jag har till och med haft ett e-mail från henne i min inbox, som svar på en liten fråga.) Det är roligt!

Roligt är också att vi äntligen får en ekonomipristagare som är kvinna. Det är obegripligt att hon är den första.

Slutligen är det roligt eftersom hennes forskning är så konstruktiv. Här är en artikel av Sverker Sörlin med det perspektivet.) Hon har omkullkastat en av de tråkigaste föreställningarna om människan jag vet, nämligen att vi inte kan ta vara på gemensamma resurser. Tvärt om har hon visat att vi kan organisera institutioner enligt vissa principer som möjliggör ett hållbart nyttjande av allmänningar (så kallade common-pool resources, CPR).

Själv har jag alltså försökt att använda Ostrom för att förstå fördelningen och användningen av radiospektrum historiskt. Min empiri hittills gäller fördelningen av frekvenser för rundradio på lång- och mellanvågsbandet i Europa på 1920- och 1930-talen. Ett argument för att applicera Ostrom på ett sånt material är att det inte är en CPR som förekommer särskilt frekvent i litteraturen och att den är starkt teknikberoende, ett område där teorin skulle kunna förfinas. Ytterligare ett argument är att vi nu har gått in i en annan spektrumregim och att vi då behöver förstå den förra. Jag kanske skulle försöka att äntligen publicera det.

Delfitekniken och Visbyagendan

Som jag nämnt i ett tidigare inlägg är jag med i ett väldigt roligt antologiprojekt om Harry Schein. Härom veckan träffade jag mina medförfattare igen, denna brokiga och intressanta skara, och vi diskuterade våra nära nog färdiga artiklar. Somliga är förstås mer färdiga än andra, som vanligt. Själv har jag för närvarande ett alldeles för närsynt förhållande till mitt objekt och i min ängslan att göra våld på historien har jag misslyckats med att göra den intressant. Nåväl, det finns fortfarande tid att åtgärda detta och jag hoppas verkligen att jag lyckas, för det är Scheins bok värd. Och jag är övertygad om att det tidiga 1970-talets debatt om teknik och nya medier kan ge oss värdefulla perspektiv på vår egen tid. Hela debatten får inte plats i min lilla artikel, men Scheins bok, Inför en ny mediapolitik, och dess mottagande ger mig en möjlighet att åtminstone diskutera vissa delar och ge en teknik- och mediepolitisk inblick.

Ett bidrag från boken är Scheins generella diskussioner om prognoser och förutsägelser, som bör bygga på kunskap om hur verkligheten ser ut. Samtidigt raljerar Schein med olika metoder för att skåda in i framtiden och lämnar läsaren i ovisshet om huruvida han egentligen tillmäter dem någon betydelse eller inte.

En omtyckt metod är den s k Delfi-tekniken, som med möjligen omedveten ironi lånat sitt namn från det gåtfulla oraklet i Apollos stad. Förenklat uttryckt innebär denna teknik att ett antal experter tillfrågas om vad de tror om framtiden, att deras svar sammanställs statistiskt, att sammanställningen på nytt tillställs experterna och att dessa sedan ger sitt definitiva svar. Delfi-tekniken är utomordentligt väl lämpad för att statistiskt befästa fördomar och ge dem en vetenskaplig dräkt. (sid 62-63)

Karln var utan tvekan mycket underhållande. Han har förstås rätt. Sådär gör vi ju hela tiden. Det senaste exemplet i raden gäller den europeiska IT-politiken. I vintras fick konsultbolaget SCF Associates i uppdrag av Näringsdepartementet att formulera ett underlag för en konferens som ska anordnas i Visby senare i höst. SCF har därför intervjuat experter och politiker om vad de tror om framtiden. Detta har sedan formulerats som en rapport, vilken blev offentlig i förra veckan. Rapporten kommer tillställas experterna och politikerna under mötet i Visby, och dessa kommer att ge sitt svar om vad den framtida IT-politiken bör vara.

Själv är jag ingen expert, inte på prognoser eller scenarier, inte på IT-politik eller mediepolitik. Men ett och annat kan jag. Och det delar jag med många. Vi är därför några som har startat vad vi hoppas kommer bli ett kollaborativt projekt för att formulera en alternativ Visbyagenda. Man kan vara med på olika vis. Gå in på hemsidan och kika. Kanske kan vi byta ut Delfitekniken mot Atenförsöket där alla medborgare får delta i samtalet. Det vore väl en bra IT-agenda.

Skunk works – den lekande ingenjören

I förra veckan presenterade Ny Teknik en ny bok om Ericsson, skriven av Svenolof Karlsson och Anders Lugn. En sak som lyftes fram som central för företagets framgång var alla de projekt som ingenjörerna drev, sina chefer ovetandes, så kallade skunk works. Före detta Ericssonchefen Sven-Christer Nilsson menade till och med att dessa skunk works var vad som räddat företaget och gjort det så stort. Kul! kan man tycka. Kul att fyrkantiga ingenjörer kan vara lite bohemiska, göra lite som de vill. Men poängen är förstås vidare än så.

Dels implicerar den tillmätta betydelsen av skunk works att den kontroll, planering och styrning av teknikutveckling som ofta eftersträvas i moderna företag inte behöver vara rätt väg till framgång. Dels säger den något om ingenjörspraktik och teknikutveckling som kreativ process. Och de två sakerna är förstås kopplade.

En god vän satte häromdagen en bok i händerna på mig. Det var ett sätt för honom att illustrera sin skepsis mot de uppföljningssystem som vissa forskningsfinansiärer vill införa, och delvis redan infört, för att kontrollera de projekt som beviljats bidrag. Redan innan projektet har börjat ska man tala om de förväntade resultaten. Det var inte så att min vän inte ville säga vad de tänkte sig uppnå med sina projekt, men hans poäng var att eftersom det var en kreativ process måste det finnas en viss flexibilitet. Hans eget expertisområde var programvaruutveckling där man lagt ner mycket tid på att försöka beräkna kostnader för olika typer av projekt. Det visar sig emellertid, inte särskilt förvånande, att 200 000 rader kod kan se olika ut, är olika bra och följaktligen ta olika lång tid att utveckla.

Boken heter Artful Making: What Managers Need to Know About How Artists Work (2003) och går helt kort ut på att teknikutvecklare och projektledare kan lära av hur man arbetar i vad vi traditionellt brukar kalla kreativa yrken. Den ytterligt kreativa process som en teateruppsättning är kan likväl planeras; man har du de facto ett premiärdatum. Men uppföljningen är parallell med processen och under arbetet äger inte bedömningsgrunderna rätt och fel någon giltighet. Här finns något att lära menar författarna Rob Austin och Lee Devin.

Skunk works är projekt som ingenjören arbetar med på sin fritid eller taxerar andra projekt med. Det är kreativa projekt, där engagemanget är stort, där man tror på tekniken och har roligt. Och nu säger Sven-Christer Nilsson att det är dessa projekt som gjort Ericsson vad det är. Bilden av ingenjören som homo faber, den skapande människan, bör kompletteras med bilden av henne som homo ludens, den lekande människan.

Jag gillar böcker

I går var det en intervju med Jonas Hassen Khemiri i Svenska Dagbladet. Den fångade mitt intresse eftersom jag beundrar Khemiri. Jag har inte läst Montecore, än, men jag tyckte väldigt mycket om Ett öga rött, och härom veckan såg jag Fem gånger Gud på Stadsteatern och blev helt tagen. Han är så skarp, brilliant i sin balansgång och iakttagelseförmåga, ett med tiden.

Min relation till Khemiris skrivarskap fanns med i huvudet när jag sedan läste den följande artikeln som handlade om bokomslag. Huvudpoängen var nog att samma bok får olika omslag i olika länder, vilket förstås är intressant, men jag tyckte att diskussionen om hur omslaget förvandlar en text till en artefakt var mest givande. När det gäller Ett öga rött är det så tydligt. När jag tänker på boken framträder omslaget tydligt i minnet, ornamenterat med guldfärg på röd botten. Sidorna, texten, blir en bok genom att vi binder ihop och sätter pärmar om. Formges sedan dessa pärmar kan saken få ett ytterligare värde. Visst är det trivialt i någon mening, men det blir ändå intressant när man funderar på bokens framtid.

Diskussionen om e-boken är gammal, men jag tycker nog ändå att just denna dimension har försvunnit något. Vad vi framför allt har pratat om är batteritid, nyans och kontrast på skärmen, och skärmens storlek. Att omslaget alltid försvinner när en bok reduceras till en text är inte lika diskuterat. Som e-bok upphör texten faktiskt att vara bok och blir bara text. Möjligen är detta en av de saker som kommer bidra till att boken överlever digitaliseringen och finns kvar som artefakt att slita, spara, samla, byta och slänga, kanske till och med laga.

Ett väldigt trevligt bokinitiativ är Stockholms stadsbiblioteks nya filial Sture Biblioteket som öppnade före sommaren. (Här finns ett inlägg om invigningen som också diskuterar syfte.) Det ligger i tunnelbaneuppgången station Östermalmstorg mitt i stan och är litet och fint. Själv passerar jag inte stationen dagligen, men då och då, bland annat när jag ska till Kungl. biblioteket som har lite större samlingar (dock oftast inte till hemlån). Men hade jag passerat dagligen kanske det hade blivit mitt bibliotek, så praktiskt på vägen hem. Visst vill man också göra utflykter till bibblan, botanisera, kolla runt. Men lika ofta går jag dit för att hämta en bok jag har beställt, låna ytterligare en Enid Blyton eller nästa del i Magikerns hus åt bokslukarna hemma, eller se om den klassiker som faktiskt inte finns i pocket står på nån hylla. Då är ett bibliotek på vägen perfekt och jag hoppas på efterföljare. Slussen vore ett utmärkt läge. Eller hur!